I fled to my mother in Sweden and took care of her. I was refused my application at the Migration Board, and then my mother began to be worried about my situation.

After a while my mom died of her illness. Right now I go to the friendship association and learn Swedish and hope that I will get a residence permit soon.

Svenska: Jag heter fakhr Alnisaa och kommer från Irak. Jag kom till Sverige 2012. Jag hade många svårigheter i mitt hemland. Min mamma och syskon flydde till Sverige före mig. Min mamma var mycket sjuk.  Min mamma tänkte mycket på mig för jag var ensam i Irak och hade ingen.

Jag flydde till min mamma i Sverige och tog hand om henne. Jag fick avslag från min ansökan hos migrationsverket och då började min mamma bli orolig över min situation.

Efter ett tag gick min mamma bort av sin sjukdom. Just nu går jag till vänskapsföreningen och lär mig svenska och hoppas att jag får uppehållstillstånd snart.

A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.

A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.

In association with

Svenska: Jag heter Alireza, och jag är 38 år gammal. Jag kom från Iran för två år sedan till Sverige.  Jag är gift och vi bor tillsammans i Sverige.  Vi gifte oss i Iran. I Iran arbetade jag på en fabrik i 15 år. Just nu studerar jag svenska för att studera sedan på universitet. Min son föddes i Sverige och jag önskar honom all lycka i framtiden.

A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.

A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.

In association with

I lived a regular life in Aleppo, like any human being. I went to school and played with friends when I was little. I remember I did not go out often, because there were big streets and cars. I have 3 siblings and I’m the middle child. I loved going out and staying out for a long time.

I loved going to the Alnerab refugee camp, where everyone knows each other. Aleppo is a big city with five million inhabitants. A city that never sleeps. You could always find things to do there. It is also a cultural city. I became interested in drama when I was 15 years old. I loved reading a lot, so I started studying drama. The war started when I had studied 1 year at the university.

After 1.5 years, I decided to leave Syria. I am Palestinian, born in Syria. The only Arab country that received us was Algeria. I enjoyed the country. The people were very nice and it was a very nice country. But it was hard to get paper to stay there. If I had been able to get a residence permit in Algeria, I would have stayed there all my life. In Algeria I had to go to the police every month to prove that I’m on this planet. Otherwise they counted me like I did’nt exist.

I decided to work and save some money, to be able to flee again. I fled to Libya and then via boat to Italy. I had no feelings, I was not afraid. It felt like it did’nt matter if I died. But the whole trip was tough with a lot of difficulties. The goal was Holland. I had heard a lot about the country and the cultural life there. I arrived in Holland. But my brother called me and told me that Sweden is a better country when it comes to migration. He was right.

I went to Sweden instead. I’m having a good time in Sweden, but I had to struggle. The difference between Sweden and Syria is that in Sweden fighting leeds to results. I have learned Swedish and right now I work full time. My family has also come to Sweden.

My goal in the future is to work in the theater industry. I have a friend who is a very good pianist in Aleppo. He did’nt  want to flee. He stayed and usually he jokes: Somebody has to stay and die, it does’nt look good if there is a war and nobody is dying.

I miss Aleppo a lot. It is a historic city with ancient traditions. 70 percent of the city has disappeared. I visited Seville in Spain  not long ago and I felt happy because it reminded me of Aleppo. The city means a lot to me. It’s a shame that historic buildings and sites are bombed during war. One should not destroy historical sites. This applies not only to Aleppo but to the whole world.

Svenska: Jag heter Motaz och är 24 år gammal.

Jag levde ett vanligt liv i Aleppo, som vilken människa som helst. Jag gick i skolan och lekte med vänner när jag var liten. Jag minns att jag inte gick ut ofta, för det var stora gator och bilar. Jag har 3 syskon och jag är mellanbarnet. Jag älskade att gå ut och vara ute länge. Jag älskade att gå till flyktingförläggningen Alnerab, där alla känner varandra.

Aleppo är en stor stad med fem miljoner invånare. En stad som aldrig sover. Man kunde alltid hitta på saker att göra, det är också en kulturell stad. Jag började intressera mig för teater när jag var 15 år gammal. Jag älskade att läsa mycket, så jag började studera teater. Kriget startade när jag hade studerat 1 år på universitetet.

Efter 1,5 år bestämde jag mig för att lämna Syrien. Jag är palestinier, född i Syrien. Det enda arabiska landet som tog emot oss var Algeriet. Jag trivdes i landet. Människorna var mycket trevliga och det var ett mycket fint land. Men det var svårt att få papper för att stanna kvar där. Om jag hade kunnat få uppehållstillstånd i Algeriet så skulle jag ha stannat där hela livet. I Algeriet var jag tvungen att gå till polisen varje månad för att bevisa att jag finns på denna planet. Annars räknade de mig som att jag inte fanns.

Jag bestämde mig för att arbeta och spara pengar, för att kunna fly vidare. Jag flydde till Libyen och sedan via båt till Italien. Jag hade inga känslor, jag var inte rädd. Det kändes som att det inte spelade någon roll om jag dog. Men hela resan var tuff med en massa svårigheter. Målet var Holland. Jag hade hört mycket om landet och kulturlivet där. Jag kom fram till Holland. Men min bror ringde mig och berättade att Sverige är ett bättre land när det gäller migration. Han hade rätt. Jag åkte dit istället och jag trivs mycket bra här.

Jag trivs bra i Sverige, men jag har fått kämpa mycket. Skillnaden mot Syrien är att kämpandet ger resultat. Jag har lärt mig svenska och just nu jobbar jag heltid. Min familj har också kommit till Sverige. Mitt mål i framtiden är att arbeta inom teaterbranschen.

Jag har en vän som är en mycket duktig pianist i Aleppo. Han ville inte fly. Han stannade kvar och brukar skoja: Någon måste stanna för att dö. Det ser inte bra ut om det är krig och ingen dör.

Jag saknar Aleppo mycket. Det är en historisk stad med gamla traditioner. 70 procent av staden har försvunnit. Jag besökte Sevilla i Spanien för att tag sen och blev glad, för det påminde mig om Aleppo. Staden betyder mycket för mig. Det är synd att historiska byggnader och platser bombas under krig. Man borde inte förstöra historiska platser. Det gäller inte bara Aleppo utan hela världen.

A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.

A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.

In association with

May 1st, 2003, I went with my father to a communist meeting in Baghdad.There were a lot of people and you can say that my way in life started from that day. I started working on the human rights and questions of women and young people.

I wanted to continue my work despite the difficulties. It was not a road with flowers and roses, it was a road filled with roofs. For a while, women began Selling themselves in Iraq, and then we began lectures and went around to talk about the situation in Iraq. We were shocked when the government began to go against our work. Everybody knows how corrupt the government is and they started harassing us.

We wanted the Iraqi woman to stand on her own and not be financially dependent on the man. But we encountered many difficulties with our work and then I decided to leave the country. I did not choose it but had to. Then I thought a lot about the future of my two children.
I fled with my two children from Iraq to Turkey in 2015. I could not stay in Turkey because I had no paper. I did not want to flee through the ocean because I had two children with me, I’m their mother, but I have no right to decide on their lives and risk their lives.

It was very difficult for me. I started looking for a smuggler to flee out of Turkey. We found a smuggler who tricked us. I had to flee through the ocean. It was a very difficult decision, during that time my life stopped. I could only choose one of the kids, either my son or daughter. It is not possible to describe the difficult feeling I had. I can not save both if we drown, I have to choose one of them. My son was 3 years old and my daughter 5 years old.

I chose my daughter and brought her over the sea. I brought a rope and clenched my hand with my daughter’s hand so that she did not get lost from me if we drowned. You can still see the marks from the rope on my arm. The flight of the sea went well and we managed to reach Greece, but the problem was that my son was left in Turkey.

I can not describe my feeling in the ocean, but it felt like I was not a human being between the sea and the sky. I asked myself, should all this happen because of my opinions and my work in the home country? The hard thing was that I left my 3-year-old son with a family and the risk was that he could have lived orphaned if I and the daughter had drowned. It was very tough.
I had a sister who lived in Sweden and I had communication with her throughout the flight. She said to me come to Sweden, it is the best country in Europe, and they have rights for women and humans are humble.

People usually rename the escape route to “The Road to Death” but I want to rename it to “The Road From Death”. For people flying from death to survive.

My son was with some acquaintances I knew in Turkey, but my brother also fled from Iraq and brought my son to Sweden, now my son has arrived in Sweden. When my brother told me to bring my son over the ocean, I was very scared. I turned off the phone because I did not want to hear any bad news. But they managed and now he is here with me too.

I live well in Sweden, but the hard part is that I have to start from the beginning. I’m currently reading SFI. I’m also taking the driving license right now. I see a bright future for my children. A better future than they had received in Iraq, too bad to say that in my country, but this is reality. I would like to say that refugees who come here want to work and live for safety, they fly from war and misery. You have to fly, its not a choice.

Svenska: Jag heter Mona från Bagdad och är 27 år gammal. En mamma till två barn. Jag bor just nu i Malmö sen två år tillbaka.

Jag föddes i Bagdad. Min pappa var kommunist och han uppfostrade mig och mina 4 syskon på ett annorlunda sätt än den manliga traditionen i Irak. Kvinnan har sina rättigheter och leva sitt liv på sitt eget sätt. Jag växte upp med dessa tankar från min pappa. Men när jag blev äldre så krockade mina tankar med samhället i Bagdad. 1: a maj 2003 gick jag tillsammans med min pappa till en kommunist möte i Bagdad. Det var mycket folk och man kan säga att min väg i livet började från den dagen. Jag började arbeta med kvinnliga och ungas rättigheter och frågor.

Jag ville fortsätta med mitt arbete trots svårigheterna. Det var inte en väg med blommor och rosor utan en väg fylld med taggar. En tid började kvinnor säljas i Irak och då började vi anordna föreläsningar och åka runt för att prata om situationen i Irak. Vi blev chockade när regeringen började gå emot vårt arbete. Alla vet hur korrupt regeringen är och de började trakassera oss.

Vi ville att den Irakiska kvinnan skulle stå på egna ben och inte vara ekonomisk beroende av mannen. Men vi stötte på många svårigheter med vårt arbete och då bestämde jag mig lämna landet. Jag valde inte det utan var tvungen. Sedan tänkte jag mycket på mina två barns framtid.

Jag flydde tillsammans med mina två barn från Irak till Turkiet 2015. Jag kunde inte stanna kvar i Turkiet för jag hade inga papper. Jag ville inte fly genom havet för att jag hade två barn med mig, jag är deras mamma men jag har inte rätt att bestämma över deras liv och riskera deras liv. Det var mycket svårt för mig. Jag började leta efter en smugglare för att flyga ut från Turkiet. Vi hittade en smugglare som lurade oss. Jag var då tvungen att fly via havet. Det var ett mycket svårt beslut, under den tiden stannade mitt liv. Jag kunde bara välja ett av barnen, antingen min son eller dotter.

Det går inte att beskriva den svåra känslan som jag hade. Jag kan inte rädda båda om vi drunknar, jag måste välja en av de. Min son var 3 år gammal och min dotter 5 år. Jag valde min dotter och tog med henne över havet. Jag tog med ett rep och knöt fast min hand med min dotters hand, så att hon inte försvinner från mig om vi drunknar. Man kan fortfarande se märken från repet på min arm. Flyktresan över havet gick bra och vi klarade oss fram till Grekland, men problemet var att min son var kvar i Turkiet.

Jag kan inte beskriva min känsla i havet, men det kändes som jag inte var en människa, man var mellan havet och himlen. Jag frågade mig själv, ska allt det här ske på grund av mina åsikter och mitt arbete i hemlandet? Det svåra var att jag lämnade min 3-åriga son hos en familj och risken var att han hade kunnat leva föräldralös, om jag och dottern hade drunknat. Det var mycket tufft.

Jag hade en syster som bodde i Sverige och jag hade kommunikation med henne under hela flyktresan. Hon sa till mig kom till Sverige, det är bästa landet i Europa, och de har rättigheter för kvinnor och människorna är ödmjuka.

Människor brukar döpa den flyktvägen till ”Vägen mot döden” men jag vill döpa om den till ”Vägen från döden”. För människor flyr från döden för att överleva.

Min son var hos några bekanta som jag kände i Turkiet, men min bror flydde också från Irak och tog med sig min son till Sverige, nu har min son kommit fram till Sverige. När min bror berättade att han ska ta med min son över havet så var jag mycket rädd. Jag stängde av telefonen för jag ville inte höra några hemska nyheter. Men de klarade sig och nu finns han också med mig här.

Jag lever bra i Sverige, men det svåra är att jag måste börja från början. Jag läser just nu SFI. Jag tar även körkortet just nu. Jag ser en ljus framtid för mina barn. En bättre framtid än vad de hade fått i Irak, synd att jag säger på detta viset om mitt hemland, men detta är verkligheten. Jag vill gärna säga att flyktingar som kommer hit vill jobba och leva i säkerhet, de flyr från krig och elände. Man är tvungen att fly.

A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.

A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.

In association with

I never thought I would leave Palestine or Gaza. In my country there is no electricity, sometimes no gas, no medicin, and we are sometimes locked in, but still I love my homeland and miss it. But I had to flee because our house was bombed. Sometimes when I watch videos from Gaza I start crying, I miss it.

My trip started from Gaza to Egypt, Alexandria. The smugglers told us that now you will go with a small boat to a wooden boat that is a little bigger. It was a fishing boat and we were on the sea for two days until we reached the Italian sea border, where we had to switch to another fishing boat that was old and tired. It felt like we were goods which they were moving from one place to another. One smuggler held me in one arm and the other smuggler in the other and threw us to the other fishing boat. We were very afraid, I never thought I would arrive.

We knew nothing, we had neither water nor food. I drank water from the engine and there was nowhere to pee. I was very tired because I was the only one who spoke English and was a doctor, I tried to help the people who were with me on the boat. I sat down at the driver asking him where we were somewhere, so he responded that Italy is to the south, and he had neither GPS nor a map, then it started to get under water but we did not want to tell the people up there because it would panic.

One incident which has stuck with me was that there was an elderly man who had diabetes, he was with his wife and child. The man started to vomit and I tried to save him but eventually he died in front of our eyes.

My goal was any country in Europe, it did not matter where I ended up. When I reached the beach and stood on the ground, it felt like the ground was rocking. We asked the Red Cross who received us if we stood on the ground or not. I would never do it again, I had heard that it was a dangerous road, but I never thought it would be so tough.

It was tough at the beginning when I arrived in Sweden, because I had to wait for almost two years for a residence permit, but right now I’ve got it. I’ve finished SFI and right now I study at Lund University.

I want to tell you about that moment when the Italian ships arrived and saved us, it felt like we’d die, but when they came and saved us, it felt like we were going to live again, that’s an indescribable feeling. It’s very hard when I remember the trip and everything that has happened to me.

Svenska: Jag heter Omar och är tandläkare, Palestinier från Gaza. Jag kom till Sverige under senaste kriget i Gaza 2014 och jag har bott här nästan i tre år.

Jag trodde aldrig att jag skulle lämna Palestina eller Gaza. I mitt land så finns det ingen el, ibland ingen bensin, inga läkemedel, och vi kan vara inlåsta, men ändå älskar jag mitt hemland och saknar det. Men jag var tvungen att fly för att vårt hus bombades. Ibland när jag ser videos från Gaza så börjar jag gråta, jag saknar det.

Min resa började från Gaza till Egypten, Alexandria. Smugglarna sa till oss att nu kommer ni åka med en liten båt till den andra träbåten som är lite större. Det var en fiskebåt och vi var på havet under två dagar tills vi nådde den Italienska havsgränsen, där fick vi byta till en annan fiskebåt som var gammal och sliten. Det kändes som vi var varor och de skulle förflytta oss till en annan plats. Ena smugglaren höll mig i ena armen och den andra smugglaren i den andra och slängde oss till den andra fiskebåten.  Vi var mycket rädda, jag trodde aldrig att jag skulle komma fram.

Vi visste ingenting, vi hade varken vatten eller mat. Jag drack vatten från motorn och det fanns ingenstans att kissa. Jag blev mycket trött för jag var den enda som pratade engelska och var läkare, jag försökte hjälpa folket som var med mig på båten. Jag satt där nere vid föraren och frågade honom vart vi var någonstans, så svarade han mig att Italien är mot syd, och han hade varken gps eller en karta, sedan började det komma in vatten under däck men vi ville inte säga det till människorna däruppe eftersom det skulle få panik.

Det som tog mycket på mig var att det fanns en äldre man som hade diabetes, han var tillsammans med sin fru och barn. Mannen började spy och jag försökte rädda honom men till slut avled han framför oss.

Mitt mål var vilket land i Europa som helst, det spelade ingen roll vart jag hamnade. När jag kom fram till stranden och ställde mig på marken så kändes det som att marken gungade. Vi frågade röda korset som tog emot oss om vi stod på marken eller inte. Jag hade aldrig gjort om det, jag hade hört att det var farlig väg men jag trodde aldrig att det skulle vara såhär tufft.

Det var tufft i början när jag kom fram till Sverige, för jag fick vänta nästan två år till uppehållstillstånd, men just nu har jag fått det. Jag blev klar med SFI och just nu studerar jag på Lunds universitet.

Jag vill berätta om den stunden när den Italienska fartygen kom fram och räddade oss, det kändes först som vi skulle dö, men när de kom och räddade oss så kändes det som vi fick leva igen, det är en obeskrivlig känsla. Det är mycket tufft och jobbigt när jag kommer ihåg resan och allt som har hänt mig.

A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.

A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.

In association with

We fled to Lebanon but only stayed for a short while because they started harassing and imprisoning Syrians because we did not have a residence permit. We had no choice, either go back to Syria and die or fly on. Then the path of death, as I call it, began –  the way over the sea. I saw people die before me. We arrived in Sweden, but the whole family was split up because we did not fly together, my daughter lives in Germany, my three sons live with me in Sweden and my fourth son lives in Belgium.

We tried to fly twice to Turkey and both attempts failed. The first time we were beaten by the Turkish military and the second time they raised weapons against us, it felt like the Turkish soldier was going to shoot me because he put his weapon against me. I told the creed because I was ready to die. This event affected me a lot psychologically.

On the third attempt we managed to get into Turkey, then we took the boat and there we were very afraid. I want to tell you about the boat trip to Greece, we were on the boat for 3.5 hours and every minute it felt like we were going to die. We managed to get to Greece but the flight boat that went after us sank and 70 people died.

I arrived in Greece in December 2015. After Greece we went to Macedonia, then we went to Serbia, Hungary and then Austria, Germany and Sweden. But unfortunately they fooled me in Germany and said I needed to leave fingerprints, but I told them that my three children are in Sweden and I want to go to them. They said that this fingerprint would not mean I had to stay in Germany, but it did. Now I’m in Sweden and have told the story tp the Swedish Migration Board and they understood my situation, we’ll see what’s going to happen, right now I’m waiting for a residence permit in Sweden. Right now I’m very nervous because I’m waiting for a decision on a residence permit, I cannot work, or study Swedish.

I miss my area in Damascus the most, and my friends, I miss them a lot.

Svenska: Jag heter Mohamad, Palestinier från flyktingförläggningen Yarmuk i Damaskus. Vi bestämde oss att lämna Yarmuk när det började bli osäkert i området, 90 procent av Yarmouk befolkningen flydde. Jag fick se folk dö framför mig. Mitt hus förstördes och min fru skadades och gick bort efter två dagar.

Vi flydde till Libanon men vara bara där ett kort tag eftersom de började trakassera och fängsla syrier för att vi inte hade uppehållstillstånd. Vi hade inget val, antingen åka tillbaka till Syrien och dö eller fly vidare. Då började dödens väg som jag kallar det, vägen över havet. Jag såg folk dö framför mig. Vi kom fram till Sverige, men hela familjen splittrades, för vi flydde inte tillsammans, min dotter bor nu i Tyskland, min tre söner bor tillsammans med mig i Sverige och min fjärde son bor i Belgien.

Vi försökte fly två gånger över till Turkiet och båda försöken misslyckades. Första gången blev vi slagna av den turkiska militären och andra gången tog de upp vapen mot oss, det kändes som den turkiska soldaten skulle skjuta mig för han riktade sitt vapen mot mig. Jag sa trosbekännelsen för jag var redo att dö. Den här händelsen påverkade mig mycket psykiskt.

På tredje försöket lyckades vi komma in i Turkiet, sedan tog vi båten och där var vi mycket rädda. Jag vill berätta om båtresan över till Grekland, vi var på båten i 3,5 timme och varje minut kändes det som att vi skulle dö. Vi klarade oss till Grekland men flyktbåten som var efter oss sjönk och 70 personer dog.

Jag kom till Grekland under december 2015. Efter Grekland kom vi fram till Makedonien, sedan Serbien, Ungern och sedan Österrike, Tyskland och Sverige. Men tyvärr lurade de mig i Tyskland och sa att jag behövde lämna fingeravtryck, men jag sa till dem att mina tre barn är i Sverige och jag vill åka till dem. De sade att detta fingeravtryck inte skulle betyda att jag måste stanna i Tyskland, men det gjorde det. Nu är jag i Sverige och har berättat historien för Migrationsverket och de förstod min situation , vi får se vad som kommer hända, just nu väntar jag på uppehållstillstånd i Sverige.  Just nu är jag mycket nervös för att jag väntar på ett beslut om uppehållstillstånd, jag kan inte jobba, eller studera svenska.

Jag saknar mest mitt område i Damaskus och mina vänner, jag saknar dem mycket.

A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.

A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.

In association with

In Syria, I worked as a teacher for 27 years. We lived in a refugee camp in Damascus but we decided to move to another area. After some time it became insecure to stay there, so we decided to escape.

First we fled to Turkey and stayed there for five days. Then we took a boat to Greece. As we sat in the boat, we bumped into a big rock. The boat was broken and water leaked into the floor. The smugglers then decided to return to the beach. We had brought with us a small bag and everything in it got wet and destroyed. We had to throw away the bag.

When the boat broke my daughter and I were very afraid, but fortunately we were not far out in the ocean. The smugglers treated us very badly. They informed us that there would be a new boat in 2 hours. They wanted to bring 50 people in the boat, but there was only room for max 35 people. They threatened us and said that either we go or we lose our money.

We waited for 3 hours but we never got a new boat, so the smugglers told us we had to come back tomorrow instead. My daughter and I were terrified. We succeded this time, but what if the boat was going to sink next time we were out in the ocean!

We hesitated if we were to go along, but they promised us that the boat trip would take up to 20 minutes. We trusted them and went with them. The trip took 3 hours. We sat on the edge of the boat and we saw how the boat was swinging on the big waves. People shouted and cried for fear. I looked to the right and to the left. I did’nt see anything, everything was dark. We did’nt feel well.

Suddenly there were several boats coming towards us. It was the Turkish police. They shouted in their speakers that we had to stop. We were afraid that the Turkish police would catch us. The smuggler who drove our boat managed to drive away from them. We reached the Greek border.

We arrived at a Greek island called Kos. We saw many refugees who had arrived before us. I called my other children, who were already in Europe.
The people on the island helped us call a help organization. The next day they came with big boats and helped us. We were frozen and very hungry. The people who lived on the island brought food to us and I would like to thank them for that.

Refugees don’t usually have the time to think, but I began to think about our situation and I regretted that we had decided to risk our lives.

We arrived in a large city and were received by a relief organization. We slept one night in a school. The next day they took our personal information and helped us to Macedonia. There we were treated very badly.

We asked the Macedonian police how we could move on? They did’nt answer and told us to be silent and stand in line. It felt like a punishment.

We managed to go to Serbia by train.

There were too many people on the train. People were afraid and pushed each other. We arrived at a city and got help from the Red Cross. We were lucky they found us. Then we continued with another train to Slovenia and from there we went to Austria. There we felt safe and were no longer afraid. They treated us better. There was food and water and everything. There was not much trouble there. There were good people.

Then we took a train towards Germany. When we arrived we ended up in a camp. We were allowed to live there temporarily. We did not have to leave fingerprints. We stayed at the campsite for 3 days and then we planned the rest of the trip with people in the camp.

We took the train to Rostock. From there we wanted to take the boat but we were told that it would be difficult buying tickets. Instead we were taken to another camp with many other people. We were told that we would stay there for 10 days and that we could’nt leave the place. But we fled to the railway station. There we found people from Syria who helped us buy tickets to Copenhagen and futher on to Malmö. I wanted to get to Sweden because my daughter lives there.

My son has lived in Germany for 1.5 years but has still not received a residence permit. He had problems because he previously left fingerprints in Hungary. He has turned to court both in Germany and Hungary, but without results. He is stuck in Germany. Many refugees go to Germany and get a residence permit, but my son just got bad luck.

I was having difficulty with the language and getting in touch with people in Sweden, so I started studying Swedish through the internet. I registered through different organizations, Iraqi and Tunisian. That way, I was told who could teach Swedish. I studied for about 6 months until I got a residence permit. When I received it, I could go on studying in a regular school. I got better contact with people in Sweden and now I feel safer and more positive. But I miss my country.

Svenska: Jag heter Sara och kommer från Syrien. Jag kom till Sverige för 1,5 år sedan.

I Syrien jobbade jag som lärare i 27 år. Vi bodde i en flyktingförläggning i Damaskus men vi bestämde oss att flytta till ett annat område. Sedan blev det osäkert i vårt område, så vi bestämde oss för att fly.

Först flydde vi till Turkiet och stannade där i fem dagar. Sedan tog vi båten till Grekland.

När vi satt i båten så krockade vi med en stor sten och det gick hål i båten och den tog in vatten.

Smugglarna bestämde då att vi skulle vända tillbaka till stranden.

Vi hade med oss en liten väska och allt som var i den blev blött och förstördes. Vi var tvungna att slänga väskan. När båten gick sönder var jag och min dotter väldigt rädda. Men det var skönt att vi inte var långt ute på havet.

Smugglarna behandlade oss väldigt dåligt. De informerade oss om att det skulle komma en ny båt om 2 timmar. De ville få med sig 50 personer i båten, men det fanns bara plats för max 35 personer. De hotade oss och sade att antingen åker vi med eller så förlorar vi våra pengar.

Vi väntade i 3 timmar men det kom aldrig någon ny båt, så smugglarna sade till oss att vi skulle komma tillbaka imorgon istället. Min dotter och jag var livrädda. Vi hade klarat oss den här gången, men tänk om båten skulle sjunka nästa gång när vi var mitt ute i havet!

Vi tvekade om vi skulle åka med, Men de lovade oss att båtresan skulle ta max 20 minuter.  Vi litade på dem och åkte med. Resan tog 3 timmar.

Vi satt på kanten av båten och vi såg hur båten gungade på stora vågor. Folk skrek och grät av rädsla. Jag tittade till höger och till vänster. Jag såg ingenting, allt var mörkt. Vi mådde inte bra.

Plötsligt kom det flera båtar emot oss. Det var den turkiska polisen. De ropade i högtalarna att vi måste stanna. Vi var rädda att den turkiska polisen skulle fånga oss, för då hade de varit kört för oss. Smugglaren som körde vår båt lyckades svänga och köra ifrån dem och vi kom fram till den grekiska gränsen.

Vi kom fram till en grekisk Ö som heter Kos. Vi såg många flyktingar som hade kommit fram före oss. Jag ringde till mina andra barn som redan var i Europa.

Folket som var på ön där hjälpte oss med att ringa till en hjälporganisation. Nästa dag kom de med stora båtar och hjälpte oss. Vi frös och var mycket hungriga. Människorna som bodde på ön gav oss mat och det vill jag tacka dem för.

När man flyr så brukar man inte tänka, men just då började jag fundera. Jag ångrade mig att vi riskerade vårt liv.

Vi kom fram till en stor stad och togs emot av en hjälporganisation. Vi fick sova en natt i en skola. Nästa dag tog de våra personuppgifter och hjälpte oss vidare till Makedonien. Där blev vi väldigt illa behandlade. Vi frågade makedonska polisen om hur vi kunde gå vidare? De svarade inte och sade till oss att vara tysta och ställa oss i kön. Det kändes som en bestraffning.

Vi lyckades fly vidare till Serbien med tåg. Det var för mycket folk på tåget. Folk var rädda och knuffade varandra. Vi kom fram till en stad och fick hjälp av Röda korset. Vi hade tur att de hittat oss. Sedan fortsatte vi med ett annat tåg till Slovenien och därifrån gick vi till Österrike. Där kände vi oss säkra och var inte längre rädda. De behandlade oss bättre. Det fanns mat och vatten och allt. Det fanns inte mycket problem där. Där fanns goda människor.

Sedan tog vi tåg mot Tyskland. När vi kom fram hamnade vi i ett campingläger. Vi fick tillstånd att bo där tillfälligt. Vi behövde inte lämna fingeravtryck. Vi stannade på campingen i 3 dagar och sedan planerade vi resan tillsammans med människor i lägret.

Vi tog tåget till Rostock. Därifrån ville vi ta båten men vi fick veta att det var svårt att köpa biljetter. Vi togs till ett annat läger med många andra människor. Vi fick veta att vi skulle stanna där i 10 dagar och att vi inte fick lämna platsen. Men vi flydde till stationen. Där fann vi människor från Syrien som hjälpte oss att köpa biljetter till Köpenhamn och vidare till Malmö. Jag önskade att få komma till Sverige, eftersom min dotter bor där.

Min son har bott i Tyskland i 1,5 år men har fortfarande inte fått uppehållstillstånd. Han fick problem eftersom han tidigare lämnat fingeravtryck i Ungern. Han har vänt sig till domstol både i Tyskland och Ungern, men utan resultat. Han är fast i Tyskland. Många åker till Tyskland och får uppehållstillstånd, men min son hade otur.

Jag hade svårt med språket och att få kontakt med människor i Sverige, så jag började studera svenska genom internet. Jag registrerade mig genom olika organisationer, irakiska och tunisiska. På det sättet fick jag veta vem som kunde lära ut svenska. Jag läste i cirka 6 månader tills jag fick uppehållstillstånd. När jag fått det kunde jag läsa i vanlig skola. Jag fick bättre kontakt med människor i Sverige och nu känner jag mig säkrare och mer positiv. Men jag saknar mitt land.

A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.

A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.

In association with

I came to Sweden 1,5 years ago. I lived a stable life in Irak, exept for the last two years. I would have stayed in my country, but there were to many bombs and insecurity. I was persecuted by a group of people belonging to the government and the situation was getting worse.

I tried to find other solutions to stay, but there were none and finally I had to leave my country. The first time I tried to fly by air from Baghdad to Turkey. I tried on 7 occasions and each time I failed, but the 8th time was succesful.

I want to tell you about the first flight attempt when the rubber boat broke down. I was left for an hour in the sea until the Turkish police helped me and the others. Then they hit us for 30 minutes. They took our names and detained us. I was detained for 12 days. My goal was to leave from Turkey, it did not matter to which country.

I had my passport with me during the first flight attempt, but when I tumbled into the ocean it was ruined. Then I dropped the passport into prison.

I arrived in Greece on the 8th attempt. In Greece, I noticed how much better they treated us. Then I continued to Macedonia and Slovenia. Finally, I arrived at Sweden.
My biggest goal is to build my life here in Sweden. I have unfortunately received a rejection of my asylum application from the Migration Board and now I am waiting to see how it will go. I always want to develop myself and find new dreams in my life. I have put my feelings aside, missing my country and thinking about life in Iraq makes you get extra tired.

Now I have a probationary employment at a large company in Sweden I have managed to learn Swedish quickly and I would like to thank God for that. There’s a big difference between Iraq and Sweden. People don’t use you as they did in Iraq.

I want to tell you about an event during my 3rd attempt to escape. We were on our way to the rubber boat and I helped a man carrying his children for several hours. We got into a car but we were so many people. I had to sit in an uncomfortable way in order for his children to have some room. I lost my feelings in my legs and when we finally arrived to our destination I could not walk properly.

In the rubber boat we had to sit tightly together. It was very windy and the boat started to rock and was about to sink. Suddenly a man pushed me out of the boat and I tumbled into the ocean. I noticed it was the same man with children that I had helped during so many hours. I was shocked to see what he did and I’m still wondering why he acted like this. All I can think about is that he might have panicked when he wanted to save his children.

Svenska: Jag heter Ali, är 27 år gammal och kommer från Baghdad.

Jag kom till Sverige för 1,5 år sedan. Jag levde ett stabilt liv i Irak, förutom under de två sista åren. Hade jag kunnat välja så skulle jag ha stannat kvar. Men det var mycket bomber och osäkerhet i landet. Jag var förföljd av en grupp människor som tillhörde regeringen och situationen blev allt värre.

Jag försökte hitta andra lösningar än att fly från Irak, men till sist fanns det inga och jag var tvungen att lämna landet. Min flykt började från Baghdad till Turkiet via flyg. Sedan försökte jag fly vid 7 tillfällen och varje gång misslyckades jag, men den 8.e gången gick det bra.

Jag vill berätta om det första flyktförsöket då gummibåten gick sönder. Jag var kvar under en timme ute i havet, tills den turkiska polisen hjälpte mig och de andra in till land. Sedan slog de oss i 30 minuter. De tog våra namn och fängslade oss. Jag satt fängslad i 12 dagar. Mitt mål vara bara att komma ut från Turkiet, det spelade ingen roll till vilket land.

Jag hade mitt pass med mig vid första flyktförsöket, men när jag trillade ned i havet blev det förstört. Sedan tappade jag bort passet i fängelset.

Jag kom fram till Grekland på den 8:e försöket. I Grekland märkte jag hur mycket bättre de behandlade oss. Sedan fortsatte jag vidare till Makedonien och Slovenien. Till sist kom jag fram till Sverige.

Mitt största mål är att bygga upp mitt liv här i Sverige. Jag har tyvärr fått avslag på min asylansökan från migrationsverket och nu väntar jag på att få veta hur det kommer gå.

Jag vill alltid utveckla mig själv och hitta nya drömmar i livet. Jag har lagt mina känslor åt sidan, att sakna sitt land och tänka på livet i Irak gör att man blir extra trött.

Nu har jag fått en provanställning på ett stort företag i Sverige och jag har lyckats lära mig svenska snabbt och det vill jag tacka Gud för. Skillnaden mellan Irak och Sverige är stor. Människor utnyttjar dig inte som de gjorde i Irak.

Jag vill berätta om en händelse under mitt 3.e flyktförsök när vi var på väg till gummibåten. Jag hjälpte en man som hade med sina barn. Jag bar dem i flera timmar. Vi kom fram till en bil och vi var många som skulle få plats. Jag fick sitta på ett obekvämt sätt för att hans barn skulle få plats.

Jag tappade känseln i mina ben och när vi kom fram till vår destination kunde jag inte gå. Vi satte oss alla tätt tillsammans i gummibåten. Det blåste mycket och gummibåten började gunga och var på väg att sjunka. Plötsligt var det en man som knuffade mig ur båten och jag trillade i havet. Det var samma man, vars barn jag hade hjälpt hela vägen. Jag var chockad att han gjorde sådär och kan inte släppa tanken på varför. Det enda jag kan komma på är att han kanske fick panik när han rädda sina barn.

A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.

A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.

In association with

I decided to leave Syria during the fasting month of Ramadan, and the only one who knew it was my fiancee who had moved to Sweden before me.  I then told my mom but my mom did not want me to do that. But I was worried that the police would take me and force me to the military. But I made my decision when my dad was captured without doing anything. He went out to have his cell phone mended but never returned.  It’s been 6 years now and we still do not know where he is. My dad gave me peace of mind, but since he disappeared I became worried and dared not go out on the streets. I felt insecure, there was a risk to my life, I could be murdered, kidnapped or in the military.

I sold everything I had and fled to Lebanon. Then on to Turkey. I wanted to fly and take the safe way across the ocean. There were two ways, either a yacht or a wooden boat, but I chose a yacht that cost 2000 euros to be on the safe side. I felt safe in the yacht and we arrived in Greece. It felt very nice to come to Greece because I felt safe. I was so scared in Syria that I dreamed every day that the police came and took me to the military, I still have dreams like that. When we arrived in Greece we were in a house similar to a prison. Then we went to Athens, I was with my little brother. When we arrived, we started thinking about how to reach my fiancee who was in Sweden. Had my fiancee not been in Sweden, I would have moved to any country. We had big problems in Greece, the hotels were expensive, people renting out their apartments wanted a lot of money. One day I was sick and hired a room from a person, I was not even allowed to put on the heaters because it would cost him a lot.

The smugglers do not care about you, they just want their money. In Greece there is a street where all smugglers hang out. After 20 days I could not take it anymore for all smugglers wanted a lot of money, I joined a group on Facebook called “Syrians Stuck in Greece”. We tried to help each other. I said I did not want to meet any smuggler, but proceed on foot. Me and my brother met a person from Syria who had tried to go to Macedonia but had been caught four times and sent back to Athens. He knew the roas by heart so we told him we’re going with you. Me and my brother went shopping and bought jackets and caps as it would be cold on the road.
We arrived at the Greek / Macedonian border, we stayed at a hotel there, after a while we found out that there is a smuggler who could take us from the hotel right up to the Serbian border using a truck. The smuggler wanted 1500 euros per person. We were 15 people inside the truck and it felt like we would topple over several times. We arrived at the Serbian border and another smuggler took care of us. We had to live in an old house and stayed for two days on the floor. They treated us very badly, then they told us to go on foot for 12 hours. I remember that it was -15 degrees and very cold, we arrived at a place where several cars were to be waiting for us, but there was nobody there, we waited for an hour, yet nobody came. We were very angry with them and they said the cars are coming tomorrow, then we told them we could handle it ourselves. We continued on and suddenly my brother saw a mosque and when we went there a person came out of the mosque and asked us “from Syria”? Then we became happy and said yes, he brought us in and gave us food, we stayed there for three days. Then they helped us take the bus to Belgrade. Then we found smugglers who took us to Hungary and then Austria. We took a taxi from Vienna to Copenhagen and then to Malmö.

I’m done with SFI and what I’m happy about is that my children will grow up in a country that’s safe and the kids will have big dreams and opportunities. I would like to work in film and theater and I am very proud that Sweden is my country.

Svenska: Jag heter Wasim, kommer från Damaskus i Syrien och är 31 år gammal. Jag är teater skådespelare och jobbade som assisterande regissör i Syrien och regisserade även flera kortfilmer. Jag levde bra i Syrien och kommer aldrig glömma landet som jag växte upp i.

Jag bestämde mig för att lämna Syrien under fastemånaden ramadan, och den ända som visste om det var min fästmö som hade flytt till Sverige före mig. Sedan berättade jag till min mamma men min mamma ville inte att jag skulle göra det. Men jag var orolig för att polisen skulle ta mig och tvinga mig till militären. Men jag bestämde mig när min pappa tillfångatogs utan att han hade gjort något. Han skulle laga sin mobiltelefon och sedan kom han aldrig tillbaka och nu har det gått 6 år och vi vet fortfarande inte vart han är. Min pappa gav mig trygghet, men sedan han försvann blev jag orolig och vågade inte gå ut på gatorna. Jag kände mig otrygg, det fanns risk för mitt liv, jag kunde bli mördad, kidnappad eller vara med i militären.

Jag sålde allt jag hade och flydde till Libanon. Sedan vidare till Turkiet.  Jag ville fly och ta den säkra sidan över havet. Det fanns två sätt, antingen en yacht eller en träbåt, men jag valde en yacht som kostade 2000 euro för att vara på den säkra sidan. Jag kände mig trygg i yachten och vi kom fram till Grekland, det kändes mycket skönt att komma fram till Grekland för jag kände trygghet. Jag var så rädd i Syrien att jag drömde varje dag att polisen kom och tog mig till militären, än idag brukar jag drömma det. När vi kom fram till Grekland fick vi vara i ett hus som liknade ett fängelse. Sedan åkte vi vidare till Aten, jag var tillsammans med min lillebror. När vi kom fram började vi fundera på hur jag skulle nå min fästmö som var i Sverige. Hade min fästmö inte varit i Sverige så hade jag flytt till vilket land som helst. Vi hade stort problem i Grekland, hotellen var dyra, folk som hyrde ut sina lägenheter ville ha mycket pengar. En dag var jag sjuk och hyrde ett rum från en person, jag fick inte ens sätta på elementen för att det skulle kosta honom mycket.

Smugglaren bryr sig inte om dig, de vill bara ha sina pengar. I Grekland finns det en gata där alla smugglare hänger. Efter 20 dagar orkade jag inte mer för alla smugglare ville ha mycket pengar, jag gick med i en grupp på Facebook som heter ”syrier som är fast i Grekland”. Vi försökte hjälpa varandra. Jag sa att jag inte ville träffa någon smugglare, utan gå vidare till fots. Jag och min bror träffade en person från Syrien som hade testat att gå till Makedonien men hade blivit tagen fyra gånger och skickats tillbaka till Aten. Han kunde vägen utantill, så vi sa till honom att vi hänger med dig. Jag och min bror gick och köpte vantar, jackor och mössor för att det skulle bli kallt på vägen.

Vi kom fram till den grekiska/makedonska gränsen, vi övernattade på ett hotell där, efter ett tag fick vi reda på att det finns en smugglare som kunde ta oss från hotellet ända till den serbiska gränsen med hjälp av en lastbil. Smugglaren ville ha 1500 euro per person. Vi var 15 personer inne i lastbilen och det kändes som vi skulle välta flera gånger. Vi kom fram till den serbiska gränsen och där tog en annan smugglare hand om oss. Vi fick bo i ett gammalt hus och övernattade i två dagar på golvet. De behandla oss mycket illa, sedan sa de till oss att vi ska gå till fots i 12 timmar. Jag kommer ihåg att det var -15 grader och mycket kallt, vi kom fram till en plats där flera bilar skulle vänta på oss, men det var ingen där, vi fick vänta i en timme, men ändå kom ingen. Vi blev förbannade på dem och de sa att bilarna kommer imorgon, då sa vi till dem att vi klarar oss själv. Vi gick vidare och plötsligt ser min bror en moské och då gick vi dit, en person kom ut från moskén och frågade oss ”from Syria”? Då blev vi glada och sa ja, han tog in oss och gav oss mat, vi övernattade där i tre dagar. Sedan hjälpte de oss att ta bussen vidare till Belgrad. Sedan hittade vi smugglare som tog oss vidare till Ungern och sedan Österrike. Vi tog en taxi från Wien till Köpenhamn och sedan till Malmö.

Jag är klar med SFI och det jag är glad över är att mina barn kommer växa upp i ett land som är tryggt och barnen kommer kunna ha stora drömmar och möjligheter. Jag vill gärna arbeta inom film och teater och jag är mycket stolt att Sverige är mitt land.

A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.

A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.

In association with

My family had difficulty in supporting themselves. When the police arrested my father I was 14 years old. I don’t not know where they sent him. Maybe to Syria or to Afghanistan. They also grabbed me several times because they thought I was old enough to send to Syria. My mother was very worried that the same thing would happen to me as to my father.

When I left Iran, my mother told the smuggler that she would pay the sum when I arrived. First I went to Tehran then I arrived at the border between Iran and Turkey. We waited until it got dark.

We almost got killed in a traffic accident. We were 4 groups that fled. The police arrested on of the groups and sent it to Afghanistan. It was almost after midnight that the smugglers came to us and informed us that we would climb a mountain. It took us 24 hours before we crossed the border between Iran and Turkey. It was very difficult. The policemen started shooting at us. I missed my family because it was very tough to be away from them. I got a toothache.

After two days, we were told that we could travel from Turkey to Greece. We paid the sum to the smugglers. Then we went to the border between Turkey and Greece. From there we went by boat to another city belonging to Greece.
It was very windy at sea. The boat trip took three hours. I thought I would die. I saw a child drowning.

When we arrived, we were finally allowed to get some sleep. We registered as refugees and then we could proceed. We went to Greece’s capital Athens with a big boat. The smugglers fooled us and we had to walk all the way from there.

On our way to Macedonia, we experienced one of the most dangerous roads during our trip. Several people from nearby villages told us that they would kill us if we did not follow them.

After we left Macedonia’s capital and were on our way to Serbia, the police arrested us. They had a law that said that if you go by car and they grab us in the car we would be imprisoned.

I was in prison in Macedonia for 3 months. Then I went to Serbia.
Sometimes we took a train and sometimes we walked. It was hard to walk, so we turned to a smuggler who arranged a car for us. We drove to Germany. Then I took a train to Hamburg and from there I went to Sweden.

At first it was very difficult for me in Sweden. I didn’t know anyone, and I kept thinking about my family, that were so far away from me. 10 countries were between us. I had no mobile, so I could not contact them.
After 1 or 2 months I found an association where I could communicate with other Afghan children and even with swedish people.

During the summer I started to study. I was so happy thinking that I would have the opportunity to build my future and be able to help my family.
I learned Swedish during the first year.

My life had been very difficult. I had lost my dad when I was 14 years old and we had trouble with the economy. We only earned enough money to survive for the day. I was constantly thinking about my family during the first three months. It was incredibly difficult. I was thinking of my mother who had no husband and had to take care of 5 children.

I did an interview at the Migration Board and it took 9 months to get an answer. My application was rejected. After 4-5 months, I received my second rejection. I got in touch with my family through facebook before I received the second rejection. I was so glad I could get in touch with my mother. My family was happy to know that I was still alive.

At first, I did’nt tell them about the rejection, but after a while, I thought they were ready to hear about my situation. Mom said I must never lose faith, because everything will be fine in the end.

Now I’m waiting for a third message from the Migration Board. I have received all grades from the elementary school so that I can apply to high school. I want to build a future and start a good life here.

Svenska: Jag heter Farhad och är från Afghanistan. Ålder: 18 år.

Mitt liv var väldigt svårt i Iran, eftersom jag inte hade uppehållstillstånd där.
Jag var 14 år gammal och var ganska lång, så poliserna hade ögonen på mig.
Jag kunde inte gå i skolan och jag kunde inte leka med andra barn.

Min familj hade svårt att försörja sig. När jag var 14 år så grep polisen min pappa. Jag vet inte vart de skickade honom. Kanske till Syrien eller Afghanistan. De grep även mig flera gånger för de tänkte att jag var tillräckligt gammal för att de skulle kunna skicka mig till Syrien.

Min mamma var väldigt orolig för att samma sak skulle hända mig som med min pappa,
När jag lämnade Iran så sade min mamma till smugglaren att hon skulle betala summan när jag var framme.

Först åkte jag till Teheran sedan vidare till gränsen mellan Iran och Turkiet. Där väntade vi tills det blev mörkt. På vägen dit var det nära att vi dödades i en trafikolycka.

Vi var 4 grupper som gav oss iväg. Poliserna grep en grupp och skickade den till Afghanistan. Det var nästan efter midnatt som smugglarna kom till oss och informerade oss om att vi skulle klättra upp på ett berg. Det tog oss 24 timmar innan vi kom över gränsen mellan Iran och Turkiet.

Det var väldigt svårt att komma över gränsen. Poliserna började skjuta mot oss. Jag längtade efter min familj för det var väldigt tufft att vara borta från dem. Jag fick ont i en tand.
Efter två dygn fick vi veta att vi kunde åka från Turkiet till Grekland. Vi betalde summan till smugglarna. Sedan åkte vi till gränsen mellan Turkiet och Grekland. Därifrån åkte vi med båt till en annan stad som tillhörde Grekland.

Det blåste väldigt mycket ute på havet. Båtfärden på tog tre timmar. Jag trodde att jag skulle dö. Jag såg ett barn som drunknade.

När vi var framme fick vi äntligen sova. Vi anmälde oss som flyktingar och kunde sedan åka vidare. Vi åkte till Greklands huvudstad Aten med en stor båt. Smugglarna lurade oss och vi blev tvungna att gå hela vägen därifrån.

På väg till Makedonien upplevde vi en av de farligaste vägarna under vår resa. Flera människor från närliggande byar sade till oss att de skulle döda oss om vi inte följde dem.

Efter att vi åkt från Makedoniens huvudstad och var på väg till Serbien, så grep polisen oss. Det fanns ett lag om att om vi åker med bil och de griper oss i bilen så skulle vi hamna i fängelse.

Jag satt i fängelse i Makedonien i 3 månader. Sedan åkte jag till Serbien.
Ibland tog vi tåg och ibland gick vi. Det var svårt att gå så vi fick tag på en smugglare som ordnade en bil till oss. Vi körde bilen till Tyskland. Sedan tog jag tåg till Hamburg och därifrån åkte jag till Sverige.

I början var det väldigt svårt för mig i Sverige. Jag kände inte någon och jag tänkte hela tiden på att min familj var så långt ifrån mig. 10 länder var mellan oss. Jag hade ingen mobil heller så jag kunde inte nå eller kontakta dem. Efter 1-2 månader så hittade jag en förening där jag kunde kommunicera med andra afghanska barn och även svenskar.

Under sommaren så började vi studera i skolan. Jag var så glad och tänkte att jag skulle få möjlighet att bygga min framtid och hitta min familj och kunna hjälpa dem.
Jag lärde mig svenska under första året. Jag tänkte hela tiden på min familj under de 3 första månaderna. Det var otroligt svårt. Jag tänkte på min mamma som inte hade någon man och skulle ta hand om och försörja 5 barn.

Mitt liv hade varit väldigt svårt. Jag hade förlorat min pappa när jag var 14 år gammal och vi hade det svårt med ekonomin. Vi tjänade bara tillräckligt med pengar för att kunna överleva för dagen.
Jag gjorde en intervju i migrationsverket och det tog mig 9 månader för att få besked. Det blev avslag. Efter 4-5 månader fick jag mitt andra avslag. Jag fick kontakt med min familj genom facebook innan jag hade fått det andra avslaget. Jag var så glad att jag kunde få kontakt med min mamma. Min familj var glada att få veta att jag fortfarande levde.

Först berättade jag inte om avslagen, men efter ett tag så tyckte jag att de var dags att berätta om min situation. Mamma sade att jag aldrig skulle tappa min tro och inte ta mitt liv, för det kommer att bli bra till slut.

Nu väntar jag på ett tredje besked från migrationsverket och jag har fått alla betyg från grundskolan så att jag kan söka till gymnasiet. Jag vill bygga en framtid och starta ett bra liv här.

A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.

A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.

In association with