My name is Motaz and I’m 24 years old.
I lived a regular life in Aleppo, like any human being. I went to school and played with friends when I was little. I remember I did not go out often, because there were big streets and cars. I have 3 siblings and I’m the middle child. I loved going out and staying out for a long time.
I loved going to the Alnerab refugee camp, where everyone knows each other. Aleppo is a big city with five million inhabitants. A city that never sleeps. You could always find things to do there. It is also a cultural city. I became interested in drama when I was 15 years old. I loved reading a lot, so I started studying drama. The war started when I had studied 1 year at the university.
After 1.5 years, I decided to leave Syria. I am Palestinian, born in Syria. The only Arab country that received us was Algeria. I enjoyed the country. The people were very nice and it was a very nice country. But it was hard to get paper to stay there. If I had been able to get a residence permit in Algeria, I would have stayed there all my life. In Algeria I had to go to the police every month to prove that I’m on this planet. Otherwise they counted me like I did’nt exist.
I decided to work and save some money, to be able to flee again. I fled to Libya and then via boat to Italy. I had no feelings, I was not afraid. It felt like it did’nt matter if I died. But the whole trip was tough with a lot of difficulties. The goal was Holland. I had heard a lot about the country and the cultural life there. I arrived in Holland. But my brother called me and told me that Sweden is a better country when it comes to migration. He was right.
I went to Sweden instead. I’m having a good time in Sweden, but I had to struggle. The difference between Sweden and Syria is that in Sweden fighting leeds to results. I have learned Swedish and right now I work full time. My family has also come to Sweden.
My goal in the future is to work in the theater industry. I have a friend who is a very good pianist in Aleppo. He did’nt want to flee. He stayed and usually he jokes: Somebody has to stay and die, it does’nt look good if there is a war and nobody is dying.
I miss Aleppo a lot. It is a historic city with ancient traditions. 70 percent of the city has disappeared. I visited Seville in Spain not long ago and I felt happy because it reminded me of Aleppo. The city means a lot to me. It’s a shame that historic buildings and sites are bombed during war. One should not destroy historical sites. This applies not only to Aleppo but to the whole world.
Svenska: Jag heter Motaz och är 24 år gammal.
Jag levde ett vanligt liv i Aleppo, som vilken människa som helst. Jag gick i skolan och lekte med vänner när jag var liten. Jag minns att jag inte gick ut ofta, för det var stora gator och bilar. Jag har 3 syskon och jag är mellanbarnet. Jag älskade att gå ut och vara ute länge. Jag älskade att gå till flyktingförläggningen Alnerab, där alla känner varandra.
Aleppo är en stor stad med fem miljoner invånare. En stad som aldrig sover. Man kunde alltid hitta på saker att göra, det är också en kulturell stad. Jag började intressera mig för teater när jag var 15 år gammal. Jag älskade att läsa mycket, så jag började studera teater. Kriget startade när jag hade studerat 1 år på universitetet.
Efter 1,5 år bestämde jag mig för att lämna Syrien. Jag är palestinier, född i Syrien. Det enda arabiska landet som tog emot oss var Algeriet. Jag trivdes i landet. Människorna var mycket trevliga och det var ett mycket fint land. Men det var svårt att få papper för att stanna kvar där. Om jag hade kunnat få uppehållstillstånd i Algeriet så skulle jag ha stannat där hela livet. I Algeriet var jag tvungen att gå till polisen varje månad för att bevisa att jag finns på denna planet. Annars räknade de mig som att jag inte fanns.
Jag bestämde mig för att arbeta och spara pengar, för att kunna fly vidare. Jag flydde till Libyen och sedan via båt till Italien. Jag hade inga känslor, jag var inte rädd. Det kändes som att det inte spelade någon roll om jag dog. Men hela resan var tuff med en massa svårigheter. Målet var Holland. Jag hade hört mycket om landet och kulturlivet där. Jag kom fram till Holland. Men min bror ringde mig och berättade att Sverige är ett bättre land när det gäller migration. Han hade rätt. Jag åkte dit istället och jag trivs mycket bra här.
Jag trivs bra i Sverige, men jag har fått kämpa mycket. Skillnaden mot Syrien är att kämpandet ger resultat. Jag har lärt mig svenska och just nu jobbar jag heltid. Min familj har också kommit till Sverige. Mitt mål i framtiden är att arbeta inom teaterbranschen.
Jag har en vän som är en mycket duktig pianist i Aleppo. Han ville inte fly. Han stannade kvar och brukar skoja: Någon måste stanna för att dö. Det ser inte bra ut om det är krig och ingen dör.
Jag saknar Aleppo mycket. Det är en historisk stad med gamla traditioner. 70 procent av staden har försvunnit. Jag besökte Sevilla i Spanien för att tag sen och blev glad, för det påminde mig om Aleppo. Staden betyder mycket för mig. Det är synd att historiska byggnader och platser bombas under krig. Man borde inte förstöra historiska platser. Det gäller inte bara Aleppo utan hela världen.
A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.
A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.
In association with
