My name is Omar, a Palestinian dentist from Gaza. I came to Sweden during the last war in Gaza 2014 and have lived here for almost three years.
I never thought I would leave Palestine or Gaza. In my country there is no electricity, sometimes no gas, no medicin, and we are sometimes locked in, but still I love my homeland and miss it. But I had to flee because our house was bombed. Sometimes when I watch videos from Gaza I start crying, I miss it.
My trip started from Gaza to Egypt, Alexandria. The smugglers told us that now you will go with a small boat to a wooden boat that is a little bigger. It was a fishing boat and we were on the sea for two days until we reached the Italian sea border, where we had to switch to another fishing boat that was old and tired. It felt like we were goods which they were moving from one place to another. One smuggler held me in one arm and the other smuggler in the other and threw us to the other fishing boat. We were very afraid, I never thought I would arrive.
We knew nothing, we had neither water nor food. I drank water from the engine and there was nowhere to pee. I was very tired because I was the only one who spoke English and was a doctor, I tried to help the people who were with me on the boat. I sat down at the driver asking him where we were somewhere, so he responded that Italy is to the south, and he had neither GPS nor a map, then it started to get under water but we did not want to tell the people up there because it would panic.
One incident which has stuck with me was that there was an elderly man who had diabetes, he was with his wife and child. The man started to vomit and I tried to save him but eventually he died in front of our eyes.
My goal was any country in Europe, it did not matter where I ended up. When I reached the beach and stood on the ground, it felt like the ground was rocking. We asked the Red Cross who received us if we stood on the ground or not. I would never do it again, I had heard that it was a dangerous road, but I never thought it would be so tough.
It was tough at the beginning when I arrived in Sweden, because I had to wait for almost two years for a residence permit, but right now I’ve got it. I’ve finished SFI and right now I study at Lund University.
I want to tell you about that moment when the Italian ships arrived and saved us, it felt like we’d die, but when they came and saved us, it felt like we were going to live again, that’s an indescribable feeling. It’s very hard when I remember the trip and everything that has happened to me.
Svenska: Jag heter Omar och är tandläkare, Palestinier från Gaza. Jag kom till Sverige under senaste kriget i Gaza 2014 och jag har bott här nästan i tre år.
Jag trodde aldrig att jag skulle lämna Palestina eller Gaza. I mitt land så finns det ingen el, ibland ingen bensin, inga läkemedel, och vi kan vara inlåsta, men ändå älskar jag mitt hemland och saknar det. Men jag var tvungen att fly för att vårt hus bombades. Ibland när jag ser videos från Gaza så börjar jag gråta, jag saknar det.
Min resa började från Gaza till Egypten, Alexandria. Smugglarna sa till oss att nu kommer ni åka med en liten båt till den andra träbåten som är lite större. Det var en fiskebåt och vi var på havet under två dagar tills vi nådde den Italienska havsgränsen, där fick vi byta till en annan fiskebåt som var gammal och sliten. Det kändes som vi var varor och de skulle förflytta oss till en annan plats. Ena smugglaren höll mig i ena armen och den andra smugglaren i den andra och slängde oss till den andra fiskebåten. Vi var mycket rädda, jag trodde aldrig att jag skulle komma fram.
Vi visste ingenting, vi hade varken vatten eller mat. Jag drack vatten från motorn och det fanns ingenstans att kissa. Jag blev mycket trött för jag var den enda som pratade engelska och var läkare, jag försökte hjälpa folket som var med mig på båten. Jag satt där nere vid föraren och frågade honom vart vi var någonstans, så svarade han mig att Italien är mot syd, och han hade varken gps eller en karta, sedan började det komma in vatten under däck men vi ville inte säga det till människorna däruppe eftersom det skulle få panik.
Det som tog mycket på mig var att det fanns en äldre man som hade diabetes, han var tillsammans med sin fru och barn. Mannen började spy och jag försökte rädda honom men till slut avled han framför oss.
Mitt mål var vilket land i Europa som helst, det spelade ingen roll vart jag hamnade. När jag kom fram till stranden och ställde mig på marken så kändes det som att marken gungade. Vi frågade röda korset som tog emot oss om vi stod på marken eller inte. Jag hade aldrig gjort om det, jag hade hört att det var farlig väg men jag trodde aldrig att det skulle vara såhär tufft.
Det var tufft i början när jag kom fram till Sverige, för jag fick vänta nästan två år till uppehållstillstånd, men just nu har jag fått det. Jag blev klar med SFI och just nu studerar jag på Lunds universitet.
Jag vill berätta om den stunden när den Italienska fartygen kom fram och räddade oss, det kändes först som vi skulle dö, men när de kom och räddade oss så kändes det som vi fick leva igen, det är en obeskrivlig känsla. Det är mycket tufft och jobbigt när jag kommer ihåg resan och allt som har hänt mig.
A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.
A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.
In association with
Dublin Core: Language: sv Subject: asylum, refugees, A Million Stories, Sweden