My name is Bave and I am a kurd from Qamishli in Syria. My life was very good before the war. I went to school as usual and went out with my friends. Our life was much nicer than life in Europe. The war came and destroyed our whole life. It was a shock.
In Syria, I worked as a photographer and editor. When I got home from work one day, my mother said that I had received letters that I would be sent to the military and that I had 3 months to go there. Then I decided to leave the country. I did not want to hold arms and war on my own people. I had no money, but I borrowed from one person and then fled to Turkey.
It’s hard to leave one’s country. It feels like the government does not want you, it was they who made you fly. My goal was to live in Turkey, but after 3 months I began to see that many flew on. It was tough for me in Turkey, there were no jobs and you did not feel comfortable. After a while, I got a job in Turkey in a car wash, I worked and saved money to repay the person I borrowed money from. I then found a smuggler and told him I wanted to fly as a driver of the dinghy because you do not have to pay if you choose to be a driver and I did not have much money. In Syria, I had an interest in engines and could drive small boats. We arrived at the beach and went on the dinghy that accommodated 40 people, but we were 80 people so we sat on top of each other.
I fled with my friend Dawoud, I drove the boat and he had GPS on his mobile. I was nervous because I was responsible for all the people on the boat. We went for five hours until we arrived at the Greek island of Kos. Then we fled to Athens and from Athens to Saloniki. We wanted to get to the border but discovered that Macedonia had closed its borders. I got stuck in Greece for 1 year and 7 months. We lived in a refugee camp, lived in tents and had to que for an hour to get food. We were 3 in one tent. It was a very difficult time.
You could submit your name to a relief organization that helps you to get from Greece to another country. We hesitated if we should enter or wait until the border would open. We took a chance and went to the border again. We were about 1000 people who were at the border. The Macedonian police said they wanted to help us and drive us to Serbia. We became very happy. We went with big trucks, but after a while we noticed that they fooled us and drove us back to the refugee camp.
Then we decided to sign in with the help organization and choose from 8 countries. One of these countries would be available. Then we had to wait for a decision. While I was waiting for the decision, we began to get to know the Greek people and their tradition. I had to do 3 interviews in Athens before the decision. I got to go to Sweden, but my friend Dawoud could not wait for the decision so he returned to Turkey and is working there right now.
During September 2017 I came to Sweden. The plane landed in Luleå and I lived in a refugee residence in Boden. The first time it was quite good weather but then I had to experience the winter and it was very cold.
I live a good life in Sweden, I am learning Swedish right now and am trying to develop. My goal is to become a nurse. I like it here here but miss my family in Syria. I miss my workplace, my house and many nice memories. The hardest thing is after I talked to my mom on the phone I started thinking about how could I leave her and be so far away.
Svenska: Jag heter Bave och är kurd från Qamishli i Syrien. Mitt liv var mycket bra före kriget. Jag gick som vanligt till skolan och var ute med mina vänner. Vårt liv var mycket finare än livet i Europa. Kriget kom och förstörde hela vårt liv. Det var en chock.
I Syrien jobbade jag som fotograf och redigerare. När jag kom hem från jobbet en dag sade min mamma att jag hade fått brev, att jag skulle bli skickad till militären och att jag hade 3 månader på mig att åka dit. Då bestämde jag mig för att lämna landet. Jag ville inte hålla i vapen och kriga mot mitt eget folk. Jag hade inga pengar utan jag fick låna från en person och flydde sedan till Turkiet.
Det är svårt att lämna sitt land. Det känns som att regeringen inte vill ha dig, det var de som fick dig att fly. Mitt mål var att leva i Turkiet, men efter 3 månader började jag se att många flydde vidare. Det var tufft för mig i Turkiet, det fanns inga jobb och man kände sig inte bekväm. Efter ett tag fick jag ett jobb i Turkiet på en biltvätt, jag jobbade och sparade pengar för att kunna betala tillbaka personen som jag lånade pengar av. Jag hittade en smugglare och sa till honom att jag ville fly som chaufför till gummibåten eftersom man slipper betala om man väljer att vara chaufför och jag inte hade så mycket pengar. I Syrien hade jag dock haft intresse för motorer och kunde köra små båtar. Vi kom fram till stranden och gick på gummibåten som rymde 40 personer, men vi var 80 personer, så vi satt ovanpå varandra.
Jag flydde tillsammans med min vän Dawoud, jag körde båten och han hade GPS i mobilen. Jag var nervös för jag ansvarade för många människor på båten. Vi åkte i fem timmar tills vi var framme vid den grekiska ön Kos. Sedan flydde vi vidare till Aten och från Aten till Saloniki. Vi ville komma till gränsen men upptäckte att Makedonien hade stängt sina gränser. Jag fastnade i Grekland under 1 år och 7 månader. Vi bodde i ett flyktingläger, i tält och fick stå i en timmes kö för att få mat. Vi var 3 st i tältet. Det var en mycket svår tid.
Man kunde lämna in sitt namn till en hjälporganisation som hjälper till att ta dig ut från Grekland till ett annat land. Vi tvekade om vi skulle skriva in oss eller vänta tills gränsen skulle öppna. Vi chansade och gick till gränsen en gång till. Vi var ungefär 1000 personer som var vid gränsen. Den makedonska polisen sa att de ville hjälpa oss och köra oss till Serbien. Vi blev mycket glada. Vi åkte med stora lastbilar, men efter ett tag märkte vi att de lurade oss och körde tillbaka oss till flyktinglägret.
Då bestämde vi oss att skriva in oss hos hjälporganisationen och välja bland 8 länder som vi ville till. Ett av dessa länder skulle man få komma till. Sedan fick vi vänta på ett beslut. Medan jag väntade på beslutet började vi lära känna det grekiska folket och deras tradition. Jag fick göra 3 intervjuer i Aten inför beslutet. Jag fick komma till Sverige, men min vän Dawoud orkade inte vänta på beslutet så han återvände till Turkiet och jobbar där just nu.
Under september månad 2017 kom jag till Sverige. Flygplanet landade i Luleå och jag fick bo i ett flyktingboende i Boden. Den första tiden var det ganska bra väder men sedan fick jag uppleva vintern och det var mycket kallt.
Jag lever ett bra liv i Sverige, jag lär mig svenska just nu och försöker utveckla mig själv. Mitt mål är att bli sjuksköterska. Jag trivs bra här men saknar min familj i Syrien. Jag saknar min arbetsplats, mitt hus och många fina minnen. Det svåraste är efter jag pratat med min mamma i telefon och börjar tänka hur kunde jag lämna henne och vara så långt ifrån.
A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.
A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.
In association with
Dublin Core: Language: sv Subject: asylum, refugees, A Million Stories, Sweden