My name is Sara and I come from Syria. I came to Sweden 1.5 years ago.
In Syria, I worked as a teacher for 27 years. We lived in a refugee camp in Damascus but we decided to move to another area. After some time it became insecure to stay there, so we decided to escape.
First we fled to Turkey and stayed there for five days. Then we took a boat to Greece. As we sat in the boat, we bumped into a big rock. The boat was broken and water leaked into the floor. The smugglers then decided to return to the beach. We had brought with us a small bag and everything in it got wet and destroyed. We had to throw away the bag.
When the boat broke my daughter and I were very afraid, but fortunately we were not far out in the ocean. The smugglers treated us very badly. They informed us that there would be a new boat in 2 hours. They wanted to bring 50 people in the boat, but there was only room for max 35 people. They threatened us and said that either we go or we lose our money.
We waited for 3 hours but we never got a new boat, so the smugglers told us we had to come back tomorrow instead. My daughter and I were terrified. We succeded this time, but what if the boat was going to sink next time we were out in the ocean!
We hesitated if we were to go along, but they promised us that the boat trip would take up to 20 minutes. We trusted them and went with them. The trip took 3 hours. We sat on the edge of the boat and we saw how the boat was swinging on the big waves. People shouted and cried for fear. I looked to the right and to the left. I did’nt see anything, everything was dark. We did’nt feel well.
Suddenly there were several boats coming towards us. It was the Turkish police. They shouted in their speakers that we had to stop. We were afraid that the Turkish police would catch us. The smuggler who drove our boat managed to drive away from them. We reached the Greek border.
We arrived at a Greek island called Kos. We saw many refugees who had arrived before us. I called my other children, who were already in Europe.
The people on the island helped us call a help organization. The next day they came with big boats and helped us. We were frozen and very hungry. The people who lived on the island brought food to us and I would like to thank them for that.
Refugees don’t usually have the time to think, but I began to think about our situation and I regretted that we had decided to risk our lives.
We arrived in a large city and were received by a relief organization. We slept one night in a school. The next day they took our personal information and helped us to Macedonia. There we were treated very badly.
We asked the Macedonian police how we could move on? They did’nt answer and told us to be silent and stand in line. It felt like a punishment.
We managed to go to Serbia by train.
There were too many people on the train. People were afraid and pushed each other. We arrived at a city and got help from the Red Cross. We were lucky they found us. Then we continued with another train to Slovenia and from there we went to Austria. There we felt safe and were no longer afraid. They treated us better. There was food and water and everything. There was not much trouble there. There were good people.
Then we took a train towards Germany. When we arrived we ended up in a camp. We were allowed to live there temporarily. We did not have to leave fingerprints. We stayed at the campsite for 3 days and then we planned the rest of the trip with people in the camp.
We took the train to Rostock. From there we wanted to take the boat but we were told that it would be difficult buying tickets. Instead we were taken to another camp with many other people. We were told that we would stay there for 10 days and that we could’nt leave the place. But we fled to the railway station. There we found people from Syria who helped us buy tickets to Copenhagen and futher on to Malmö. I wanted to get to Sweden because my daughter lives there.
My son has lived in Germany for 1.5 years but has still not received a residence permit. He had problems because he previously left fingerprints in Hungary. He has turned to court both in Germany and Hungary, but without results. He is stuck in Germany. Many refugees go to Germany and get a residence permit, but my son just got bad luck.
I was having difficulty with the language and getting in touch with people in Sweden, so I started studying Swedish through the internet. I registered through different organizations, Iraqi and Tunisian. That way, I was told who could teach Swedish. I studied for about 6 months until I got a residence permit. When I received it, I could go on studying in a regular school. I got better contact with people in Sweden and now I feel safer and more positive. But I miss my country.
Svenska: Jag heter Sara och kommer från Syrien. Jag kom till Sverige för 1,5 år sedan.
I Syrien jobbade jag som lärare i 27 år. Vi bodde i en flyktingförläggning i Damaskus men vi bestämde oss att flytta till ett annat område. Sedan blev det osäkert i vårt område, så vi bestämde oss för att fly.
Först flydde vi till Turkiet och stannade där i fem dagar. Sedan tog vi båten till Grekland.
När vi satt i båten så krockade vi med en stor sten och det gick hål i båten och den tog in vatten.
Smugglarna bestämde då att vi skulle vända tillbaka till stranden.
Vi hade med oss en liten väska och allt som var i den blev blött och förstördes. Vi var tvungna att slänga väskan. När båten gick sönder var jag och min dotter väldigt rädda. Men det var skönt att vi inte var långt ute på havet.
Smugglarna behandlade oss väldigt dåligt. De informerade oss om att det skulle komma en ny båt om 2 timmar. De ville få med sig 50 personer i båten, men det fanns bara plats för max 35 personer. De hotade oss och sade att antingen åker vi med eller så förlorar vi våra pengar.
Vi väntade i 3 timmar men det kom aldrig någon ny båt, så smugglarna sade till oss att vi skulle komma tillbaka imorgon istället. Min dotter och jag var livrädda. Vi hade klarat oss den här gången, men tänk om båten skulle sjunka nästa gång när vi var mitt ute i havet!
Vi tvekade om vi skulle åka med, Men de lovade oss att båtresan skulle ta max 20 minuter. Vi litade på dem och åkte med. Resan tog 3 timmar.
Vi satt på kanten av båten och vi såg hur båten gungade på stora vågor. Folk skrek och grät av rädsla. Jag tittade till höger och till vänster. Jag såg ingenting, allt var mörkt. Vi mådde inte bra.
Plötsligt kom det flera båtar emot oss. Det var den turkiska polisen. De ropade i högtalarna att vi måste stanna. Vi var rädda att den turkiska polisen skulle fånga oss, för då hade de varit kört för oss. Smugglaren som körde vår båt lyckades svänga och köra ifrån dem och vi kom fram till den grekiska gränsen.
Vi kom fram till en grekisk Ö som heter Kos. Vi såg många flyktingar som hade kommit fram före oss. Jag ringde till mina andra barn som redan var i Europa.
Folket som var på ön där hjälpte oss med att ringa till en hjälporganisation. Nästa dag kom de med stora båtar och hjälpte oss. Vi frös och var mycket hungriga. Människorna som bodde på ön gav oss mat och det vill jag tacka dem för.
När man flyr så brukar man inte tänka, men just då började jag fundera. Jag ångrade mig att vi riskerade vårt liv.
Vi kom fram till en stor stad och togs emot av en hjälporganisation. Vi fick sova en natt i en skola. Nästa dag tog de våra personuppgifter och hjälpte oss vidare till Makedonien. Där blev vi väldigt illa behandlade. Vi frågade makedonska polisen om hur vi kunde gå vidare? De svarade inte och sade till oss att vara tysta och ställa oss i kön. Det kändes som en bestraffning.
Vi lyckades fly vidare till Serbien med tåg. Det var för mycket folk på tåget. Folk var rädda och knuffade varandra. Vi kom fram till en stad och fick hjälp av Röda korset. Vi hade tur att de hittat oss. Sedan fortsatte vi med ett annat tåg till Slovenien och därifrån gick vi till Österrike. Där kände vi oss säkra och var inte längre rädda. De behandlade oss bättre. Det fanns mat och vatten och allt. Det fanns inte mycket problem där. Där fanns goda människor.
Sedan tog vi tåg mot Tyskland. När vi kom fram hamnade vi i ett campingläger. Vi fick tillstånd att bo där tillfälligt. Vi behövde inte lämna fingeravtryck. Vi stannade på campingen i 3 dagar och sedan planerade vi resan tillsammans med människor i lägret.
Vi tog tåget till Rostock. Därifrån ville vi ta båten men vi fick veta att det var svårt att köpa biljetter. Vi togs till ett annat läger med många andra människor. Vi fick veta att vi skulle stanna där i 10 dagar och att vi inte fick lämna platsen. Men vi flydde till stationen. Där fann vi människor från Syrien som hjälpte oss att köpa biljetter till Köpenhamn och vidare till Malmö. Jag önskade att få komma till Sverige, eftersom min dotter bor där.
Min son har bott i Tyskland i 1,5 år men har fortfarande inte fått uppehållstillstånd. Han fick problem eftersom han tidigare lämnat fingeravtryck i Ungern. Han har vänt sig till domstol både i Tyskland och Ungern, men utan resultat. Han är fast i Tyskland. Många åker till Tyskland och får uppehållstillstånd, men min son hade otur.
Jag hade svårt med språket och att få kontakt med människor i Sverige, så jag började studera svenska genom internet. Jag registrerade mig genom olika organisationer, irakiska och tunisiska. På det sättet fick jag veta vem som kunde lära ut svenska. Jag läste i cirka 6 månader tills jag fick uppehållstillstånd. När jag fått det kunde jag läsa i vanlig skola. Jag fick bättre kontakt med människor i Sverige och nu känner jag mig säkrare och mer positiv. Men jag saknar mitt land.
A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.
A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.
In association with
Dublin Core: Language: swe Subject: asylum, refugees, A Million Stories, Sweden