My name is Farhad, I’m 18 years old and I come from Afghanistan.
I had a very difficult life in Iran, because I did not have a residence permit there. When I was 14 I was quite tall and the police had there Eyes on me. I was’nt alowed to attend school and I could not play with other children.
My family had difficulty in supporting themselves. When the police arrested my father I was 14 years old. I don’t not know where they sent him. Maybe to Syria or to Afghanistan. They also grabbed me several times because they thought I was old enough to send to Syria. My mother was very worried that the same thing would happen to me as to my father.
When I left Iran, my mother told the smuggler that she would pay the sum when I arrived. First I went to Tehran then I arrived at the border between Iran and Turkey. We waited until it got dark.
We almost got killed in a traffic accident. We were 4 groups that fled. The police arrested on of the groups and sent it to Afghanistan. It was almost after midnight that the smugglers came to us and informed us that we would climb a mountain. It took us 24 hours before we crossed the border between Iran and Turkey. It was very difficult. The policemen started shooting at us. I missed my family because it was very tough to be away from them. I got a toothache.
After two days, we were told that we could travel from Turkey to Greece. We paid the sum to the smugglers. Then we went to the border between Turkey and Greece. From there we went by boat to another city belonging to Greece.
It was very windy at sea. The boat trip took three hours. I thought I would die. I saw a child drowning.
When we arrived, we were finally allowed to get some sleep. We registered as refugees and then we could proceed. We went to Greece’s capital Athens with a big boat. The smugglers fooled us and we had to walk all the way from there.
On our way to Macedonia, we experienced one of the most dangerous roads during our trip. Several people from nearby villages told us that they would kill us if we did not follow them.
After we left Macedonia’s capital and were on our way to Serbia, the police arrested us. They had a law that said that if you go by car and they grab us in the car we would be imprisoned.
I was in prison in Macedonia for 3 months. Then I went to Serbia.
Sometimes we took a train and sometimes we walked. It was hard to walk, so we turned to a smuggler who arranged a car for us. We drove to Germany. Then I took a train to Hamburg and from there I went to Sweden.
At first it was very difficult for me in Sweden. I didn’t know anyone, and I kept thinking about my family, that were so far away from me. 10 countries were between us. I had no mobile, so I could not contact them.
After 1 or 2 months I found an association where I could communicate with other Afghan children and even with swedish people.
During the summer I started to study. I was so happy thinking that I would have the opportunity to build my future and be able to help my family.
I learned Swedish during the first year.
My life had been very difficult. I had lost my dad when I was 14 years old and we had trouble with the economy. We only earned enough money to survive for the day. I was constantly thinking about my family during the first three months. It was incredibly difficult. I was thinking of my mother who had no husband and had to take care of 5 children.
I did an interview at the Migration Board and it took 9 months to get an answer. My application was rejected. After 4-5 months, I received my second rejection. I got in touch with my family through facebook before I received the second rejection. I was so glad I could get in touch with my mother. My family was happy to know that I was still alive.
At first, I did’nt tell them about the rejection, but after a while, I thought they were ready to hear about my situation. Mom said I must never lose faith, because everything will be fine in the end.
Now I’m waiting for a third message from the Migration Board. I have received all grades from the elementary school so that I can apply to high school. I want to build a future and start a good life here.
Svenska: Jag heter Farhad och är från Afghanistan. Ålder: 18 år.
Mitt liv var väldigt svårt i Iran, eftersom jag inte hade uppehållstillstånd där.
Jag var 14 år gammal och var ganska lång, så poliserna hade ögonen på mig.
Jag kunde inte gå i skolan och jag kunde inte leka med andra barn.
Min familj hade svårt att försörja sig. När jag var 14 år så grep polisen min pappa. Jag vet inte vart de skickade honom. Kanske till Syrien eller Afghanistan. De grep även mig flera gånger för de tänkte att jag var tillräckligt gammal för att de skulle kunna skicka mig till Syrien.
Min mamma var väldigt orolig för att samma sak skulle hända mig som med min pappa,
När jag lämnade Iran så sade min mamma till smugglaren att hon skulle betala summan när jag var framme.
Först åkte jag till Teheran sedan vidare till gränsen mellan Iran och Turkiet. Där väntade vi tills det blev mörkt. På vägen dit var det nära att vi dödades i en trafikolycka.
Vi var 4 grupper som gav oss iväg. Poliserna grep en grupp och skickade den till Afghanistan. Det var nästan efter midnatt som smugglarna kom till oss och informerade oss om att vi skulle klättra upp på ett berg. Det tog oss 24 timmar innan vi kom över gränsen mellan Iran och Turkiet.
Det var väldigt svårt att komma över gränsen. Poliserna började skjuta mot oss. Jag längtade efter min familj för det var väldigt tufft att vara borta från dem. Jag fick ont i en tand.
Efter två dygn fick vi veta att vi kunde åka från Turkiet till Grekland. Vi betalde summan till smugglarna. Sedan åkte vi till gränsen mellan Turkiet och Grekland. Därifrån åkte vi med båt till en annan stad som tillhörde Grekland.
Det blåste väldigt mycket ute på havet. Båtfärden på tog tre timmar. Jag trodde att jag skulle dö. Jag såg ett barn som drunknade.
När vi var framme fick vi äntligen sova. Vi anmälde oss som flyktingar och kunde sedan åka vidare. Vi åkte till Greklands huvudstad Aten med en stor båt. Smugglarna lurade oss och vi blev tvungna att gå hela vägen därifrån.
På väg till Makedonien upplevde vi en av de farligaste vägarna under vår resa. Flera människor från närliggande byar sade till oss att de skulle döda oss om vi inte följde dem.
Efter att vi åkt från Makedoniens huvudstad och var på väg till Serbien, så grep polisen oss. Det fanns ett lag om att om vi åker med bil och de griper oss i bilen så skulle vi hamna i fängelse.
Jag satt i fängelse i Makedonien i 3 månader. Sedan åkte jag till Serbien.
Ibland tog vi tåg och ibland gick vi. Det var svårt att gå så vi fick tag på en smugglare som ordnade en bil till oss. Vi körde bilen till Tyskland. Sedan tog jag tåg till Hamburg och därifrån åkte jag till Sverige.
I början var det väldigt svårt för mig i Sverige. Jag kände inte någon och jag tänkte hela tiden på att min familj var så långt ifrån mig. 10 länder var mellan oss. Jag hade ingen mobil heller så jag kunde inte nå eller kontakta dem. Efter 1-2 månader så hittade jag en förening där jag kunde kommunicera med andra afghanska barn och även svenskar.
Under sommaren så började vi studera i skolan. Jag var så glad och tänkte att jag skulle få möjlighet att bygga min framtid och hitta min familj och kunna hjälpa dem.
Jag lärde mig svenska under första året. Jag tänkte hela tiden på min familj under de 3 första månaderna. Det var otroligt svårt. Jag tänkte på min mamma som inte hade någon man och skulle ta hand om och försörja 5 barn.
Mitt liv hade varit väldigt svårt. Jag hade förlorat min pappa när jag var 14 år gammal och vi hade det svårt med ekonomin. Vi tjänade bara tillräckligt med pengar för att kunna överleva för dagen.
Jag gjorde en intervju i migrationsverket och det tog mig 9 månader för att få besked. Det blev avslag. Efter 4-5 månader fick jag mitt andra avslag. Jag fick kontakt med min familj genom facebook innan jag hade fått det andra avslaget. Jag var så glad att jag kunde få kontakt med min mamma. Min familj var glada att få veta att jag fortfarande levde.
Först berättade jag inte om avslagen, men efter ett tag så tyckte jag att de var dags att berätta om min situation. Mamma sade att jag aldrig skulle tappa min tro och inte ta mitt liv, för det kommer att bli bra till slut.
Nu väntar jag på ett tredje besked från migrationsverket och jag har fått alla betyg från grundskolan så att jag kan söka till gymnasiet. Jag vill bygga en framtid och starta ett bra liv här.
A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.
A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.
In association with
Dublin Core: Language: swe Subject: asylum, refugees, A Million Stories, Sweden