My name is Hassan from Afghanistan. When I lived in Afghanistan with my family, my dad had a problem with a party called “Vahdati”. He had to hide somewhere.
Then I was 8-9 years old. When dad was gone, there were some people who wanted to use me. They forced me to dance on the table for a big male audience. At first they told my mother that I would get a job with them and then I would make money. They came and picked me up once a week and sometimes twice a week.
After a while, we all had to flee from there to Iran. In Iran, Afghan is not treated good. I worked to support the family. It did not take long for the Persian police to grab me because I was a paperless from Afghanistan. They commanded me to either leave Iran and move back to Afghanistan or go to war in Syria against Syrian people. I did not want to kill any person or die. Therefore, I decided to flee from Iran to a country in the EU.
We first came to Turkey and from there I came to Greece. The smuggler first told us to go from Iran to Turkey, it would take 2-3 hours but it took 13-14 hours. On the border between Iran and Turkey, the Iranian police shot us and then some of my friends died. We got to run here and there to survive. After an hour, we gathered again and we went to Turkey’s border. Then we got the help of the smuggler to go for a rubber boat to Greece. We were 40-50 who got life jackets and were placed in the boat. There was a boat that drove in front of our boat. We saw that the other boat got broken and everyone drowned in the boat. We were not allowed to do anything to help them.
When we arrived in Greece on an island, we all became wet and took off the West. We noticed that those Wests were not real life jackets. We finally arrived in Sweden after a long trip.
I do not like Sweden because I have nowhere to sleep. We were placed at Scandic Hotel during the first day in Sweden. We stayed a month in the hotel then we stayed at home with a family, me and my brother. Now that I’ve reached 18, they separated us from each other. I received “No” from the Swedish Migration Board. He was allowed to stay in Sweden because he is under 18 years old. I thought I came to a quiet and free country, where I could study and help my family.
But now I have nowhere to live either. When I wake up, I lack motivation in my life for the bed I sleep at do not belong to me, the house I live does not belong to me. I miss most my family. I wish to meet them someday, hear their voice.
We have not heard anything from our family for 10 months. I pray that the Swedish Migration Board will listen to me and help me. I will appeal as soon as possible. I was a believer, but after a lot of trouble in my life I’ve lost it. I do not want to believe it either.
Svenska: Mitt namn är Hassan från Afghanistan. När jag bodde i Afghanistan tillsammans med min familj hade min pappa fått något problem med ett parti som kallades ”Vahdati”. Han blev tvungen att gömma sig någonstans. Då var jag 8-9 år gammal. När pappa var borta dök det upp några personer som ville utnyttja mig. De tvingade mig för att dansa på bordet för en stor manlig publik. Först berättade de för min mamma att jag kommer få ett jobb hos dem och då skulle jag tjäna pengar. De kom och hämtade mig en gång i veckan och ibland två gånger i veckan. Då måste jag ha en bjällra om vristerna och dansa för dem på deras fester.
Efter ett tag blev vi alla tvungna att fly därifrån till Iran. I Iran har afghaner det inte bra. Där arbetade jag för att försörja familjen. Det dröjde inte länge för persiska polisen grep mig för jag var en papperslös från Afghanistan. De befallde att jag måste antingen lämna Iran och flytta tillbaka till Afghanistan eller kriga i Syrien mot syriska folk. Jag ville inte döda någon människa eller dö. Därför bestämde jag mig att fly från Iran till ett land i EU.
Vi kom först till Turkiet och därifrån kom jag till Grekland. Smugglaren sa först till oss att åka från Iran till Turkiet, det skulle ta 2-3 timmar men det tog 13-14 timmar. På gränsen mellan Iran och Turkiet sköt iranska polisen oss och då dog några av mina kompisar. Vi fick springa hit och dit för att överleva. Efter en timme samlades vi igen och vi gick till Turkiets gräns. Sedan fick vi hjälp av smugglaren för att åka en gummibåt mot Grekland. Vi var 40-50 stycken som fick flytvästar och placerades i båten. Det var en båt som åkte framför vår båt. Vi såg att den skadades och alla drunknade som var i båten. Vi fick inte göra någonting för att hjälpa de.
När vi var framme i Grekland på en ö blev vi alla blöta och tog av västarna. Då kramade vi ur vattnet, vi märkte att dem västarna var inte riktiga flytvästar. Risken att drunkna för oss var stor tänkte vi.
Vi var äntligen framme i Sverige efter en lång resa.
Jag trivs inte i Sverige för jag har ingenstans att sova. Vi placerades på Hotell Scandic under första dagen i Sverige. Vi bodde en månad på hotellet sedan bodde vi hemma hos en familj, jag och min bror. Nu när jag har blivit 18 skilde de oss från varandra. Jag fick ”Nej” från Migrationsverket. Han fick stanna i Sverige för han är under 18 år. Jag trodde jag kom till ett lugnt och fritt land, där kunde jag studera och hjälpa min familj. Men nu har jag ingenstans att bo heller. När jag vaknar saknar jag motivation i mitt liv för sängen jag sover i hör inte till mig, huset jag bor hör inte till mig.
Jag saknar mest min familj. Jag önskar att träffa dem någon gång, höra deras röst. Vi har inte hört någonting från vår familj under 10 månader. Jag ber att Migrationsverket skall lyssna på mig och hjälpa mig. Jag kommer att överklaga så fort som möjligt.
Jag var en troende människa men efter massa svårigheter i mitt liv har jag tappat det. Jag vill inte tro på det heller.
A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.
A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.
In association with
Dublin Core: Language: swe Subject: asylum, refugees, A Million Stories, Sweden