My name is Mansour and I’m 19 years old from Afghanistan.
Even when I was 10 years old, I felt like I was a little different compared to other children, but I dared not tell my family. I discovered that this issue was also forbidden in Iran. I could not stay there either, so I had to flee from Sweden to seek asylum.
I have received “No” from the Swedish Migration Board three times.From Iran I came to Turkey along with a few and we stayed there for a month. Then I tried to move on to Greece but it was not easy. We got stuck in Turkey. For 10 days we lived outside a police station without water and food. Some of my friends did not survive. When I think of the days we experienced, it feels terrible. I feel bad when I remember it. Overall, it took 3 months until I came to Sweden.
I really enjoy it. But unfortunately, I was sick once and then I called my parents. They wanted to know if I had it and why I did not feel well. When I told them I’m with a guy they were then cursed and they thought I had been scandalized and had been greatly upset both in our family and in society so if I returned to Afghanistan I will be sentenced to death by stoning according to an imam who told it to my dad at a mosque in Afghanistan.
I’m not well. When I lie in bed and try to fall asleep I think of horrible thoughts. If I move back to Afghanistan, they will either hang me or stone me. I feel bad about those thoughts. I just want to live my life just like everyone else and decide on it. I do not want anyone else to decide over my life.
Svenska: Jag heter Mansour och jag är 19 år gammal från Afghanistan.
Redan när jag var 10 år kände jag på mig att jag var lite annorlunda jämfört med andra barn men jag vågade inte berätta för min familj. Jag upptäckte att den här frågan var förbjuden även i Iran. Jag kunde inte stanna där heller så blev jag tvungen att fly därifrån till Sverige för att söka asyl.
Jag har fått ”Nej” från Migrationsverket tre gånger.
Från Iran kom jag till Turkiet tillsammans med några stycken och vi stannade där i en månad. Sedan försökte jag komma vidare till Grekland men det var inte lätt. Vi fastnade i Turkiet. I 10 dygn bodde vi utanför en polisstation utan vatten och mat. Några av mina kompisar överlevde inte. När jag tänker på de dagarna vi upplevde känns det hemskt. Jag mår illa när jag kommer ihåg det. Sammanlagt tog det 3 månader tills jag kom till Sverige.
Jag trivs jättebra. Men tyvärr blev jag sjuk en gång och då ringde jag till mina föräldrar. De ville veta ur jag hade det och varför jag inte mådde bra. När jag berättade för dem att jag är tillsammans med en kille blev de då förbannade och de tyckte att jag hade ställt till skandal och hade väckt stor förargelse både hos vår släkt och i samhället så om jag kommer tillbaka till Afghanistan kommer jag att dömas till döden genom stening enligt en imam som berättade det för min pappa på en moské i Afghanistan.
Jag har det inte bra. När jag ligger i sängen och försöker somna då tänker jag på hemska tankar. Om jag flyttar tillbaka till Afghanistan kommer de antingen hänga mig eller stena mig. Jag mår dåligt av de tankarna. Jag vill bara leva mitt liv precis som alla andra och bestämma över det. Jag vill inte att någon annan ska bestämma över mitt liv.
A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.
A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.
In association with
Dublin Core: Language: swe Subject: asylum, refugees, A Million Stories, Sweden