My name is Khaled and come from Mosul in Iraq. I lived a regular life until the country became insecure and there was no future for me. I studied and worked during the summer. Then Isis entered the city of Mosul and it was not possible to live there anymore and I had to flee. I first fled to Syria and then to Turkey. I fled alone.
In the beginning, my goal was to reach Turkey, because I had never left my city. I loved Mosul and the people who lived there. It was tough because it was the first time I left my country. I was glad I would go to Turkey and afraid to go back to Mosul. I decided to take the dinghy to Greece, the feeling was that I was on my way to my death. I was at risk of taking the boat over, there was a high risk that I would die. During the boat trip I had no feelings, I was shocked and could not think properly, I was very scared. It is not a pool but a sea. I also could not return and change my mind at the beach because then the smuggler would kill me. I met some people on the boat and we fled together.
We arrived at a Greek military island. The military told us: wait here and we’ll get help for you. Then they took military boats to us and it felt nice, the fear disappeared. We arrived at a refugee settlement, and there I could not sleep, there was no place to sleep. We decided to continue on and took the bus to Belgrade. When we arrived at the station there were many help organizations and Muslim relief organizations that helped us. We rented an apartment for the next day. Then we went on to the border with Hungary. We started walking on foot, it was dark and the fear came back. We heard from people that it could be dangerous on the way. On the way we found several taxis, we talked to one of them and he was a smuggler, we went with him, but we noticed that he had drunk and had drugs because the car went from right to left, back and forth, all the way. Suddenly there were two police cars behind us. The driver told us to run as soon as he stopped. We did as he said and left our bags and ran away, we noticed that the police started chasing us shooting shots. We hid behind a building and decided that we had to move on. We continued our way on foot, we had to buy something to drink because we were thirsty. My friend was so afraid he bought a soda instead of water.
We got tired and no one had the energy to continue, so we decided to hand ourselves in to the police. We waited at the big road and when we saw a police car we waved at the police who took us to another place. The place had tents and they handed out food. We had to choose if we wanted to stay or continue our flight. Then they help us to take the bus to Austria. In Austria they treated us very well. It felt nice to leave Hungary and to approach the dream. Then we met a group who went to Germany so we left with them and took the train to Hamburg. In Hamburg, we heard that Sweden was better than Germany, and then we decided to fly on to Sweden.
I miss my family a lot, but what is nice in Europe is that here nobody stops you and asks for your passport. What I regret most is that I did not come to Europe when I was a child because it is easier to learn the language as a small child.
Svenska: Jag heter Khaled och kommer från Mosul i Irak, Jag levde ett vanligt liv tills landet blev osäkert, och det inte längre fanns en framtid för mig. Jag pluggade och jobbade under sommaren. Sedan kom Isis in i staden Mosul och man kunde inte leva kvar, då var jag tvungen att fly. Jag flydde först till Syrien sedan Turkiet. Jag flydde ensam.
I början var mitt mål att nå Turkiet, för jag hade aldrig lämnat min stad. Jag älskade Mosul och folket som bodde där. Det var tufft för det var första gången jag lämnar mitt land. Jag var glad att jag skulle nå Turkiet och rädd att få åka tillbaka till Mosul. Jag bestämde mig att ta gummibåten över till Grekland, känslan var att jag var på väg mot döden. Jag tog risken att ta båten över, det var stor risk för att jag skulle dö. Under båtresan hade jag inga känslor, jag var chockad och kunde inte tänka rätt, jag var mycket rädd. Det är ingen pool utan hav. Jag kunde inte heller återvända och ångra mig vid stranden för då skulle smugglaren döda mig. Jag träffade några personer på båten och vi flydde tillsammans.
Vi kom fram till en grekisk militär ö. Militären sa till oss: vänta här så hämtar vi hjälp till er. Sedan hämtade de militärbåtar till oss och det kändes skönt, rädslan försvann. Vi kom fram till en flyktingförläggning, och där kunde jag inte sova, det fanns inte plats att sova. Vi bestämde oss att fly vidare och tog bussen till Belgrad. När vi kom fram till stationen fanns det många hjälporganisationer och muslimska hjälporganisationer som hjälpte oss. Vi hyrde en lägenhet till nästa dag. Sedan åkte vi vidare till gränsen till Ungern. Vi började gå vidare till fots, det var mörkt och rädslan kom tillbaka. Vi hörde från folk att det kan vara farligt på vägen. På vägen hittade vi flera taxibilar, vi pratade med en av de och han var smugglare, vi åkte med honom, men vi märkte att han hade druckit och tagit droger, för bilen gick från höger till vänster, fram och tillbaka, hela vägen. Plötsligt kom det två polisbilar bakom oss. Chauffören sa till oss att springa så fort han stannade. Vi gjorde som han sa och lämnade våra väskor och sprang iväg, vi märkte att polisen började jaga oss och skjuta skott. Vi gömde oss bakom en byggnad och bestämde oss för att vi måste vidare. Vi fortsatte vår väg till fots, vi skulle köpa dricka för vi var törstiga. Min vän var så rädd att han köpte en läsk istället för vatten.
Vi blev trötta och ingen orkade fortsätta, så bestämde vi oss att lämna in oss till polisen. Vi väntade på den stora vägen och såg en polisbil, vinkade till polisen och de tog med oss till en annan plats. Platsen hade tält och de delade ut mat. Vi fick välja om vi ville stanna kvar eller fortsätta vår flykt. Då hjälpa de oss att ta bussen vidare till Österrike. I Österrike behandlade de oss mycket bra. Det kändes skönt att få lämna Ungern och att närma sig drömmen. Sedan träffade vi en grupp som skulle till Tyskland så då hängde vi med de och tog tåget till Hamburg. I Hamburg, hörde vi att Sverige var bättre än Tyskland och då bestämde vi oss för att fly vidare till Sverige.
Jag saknar min familj mycket, men det som är skönt i Europa är här det ingen som stannar dig och frågar efter ditt pass. Det jag ångrar mest är att jag inte kom till Europa när jag var ett barn, för det är enklare att lära sig språket som ett litet barn.
A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.
A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.
In association with
Dublin Core: Language: swe Subject: asylum, refugees, A Million Stories, Sweden