My name is Rashid and I’m a Palestinian born in Damascus. I have lived 9 months in Sweden.
In Syria I lived an ordinary life. I studied and worked in a plastic factory. My family decided to leave the country because of the war. To create a future. As Palestinians we did’nt have a citizenship in Syria.
We went by bus to the turkish border. We were caught and had to answer questions about where we were going. Why we wanted to leave the country. When they understood that we were Palestinians they allowed us to go to Turkey.
In Turkey there were no jobs and I had relatives in Sweden.
We decided to take a rubber boat to Greece. but my 12 year old son looked at me and said: “Dad if I die in the sea, I will tell God that it was your fault.” Strong words from my son. I did’nt want to take that responsibility and risk his life, so we returned.
We did’nt have money enough for all of us for the plane tickets, so my wife and my 12 year old son got the first flight. Then they applied for a family reunion. I had to wait 3 years in Turkey. I studied in the meantime. These 3 years, when they were far away from me, were the most difficult in my life.
I have a positive way of thinking, life is too short to be negative. At the moment, I learn Swedish, I also work with children’s theater and different projects. The future looks good for me and my family here in Sweden.
Svenska: Jag heter Rashid, är palestinier född i Damaskus. Jag har bott 9 månader i Sverige.
Jag levde ett vanligt liv, studerade och arbetade på en fabrik som tillverkade plast. Min familj bestämde sig för att fly pga. kriget och för att skapa oss en framtid. Som palestinier saknade vi medborgarskap i Syrien.
Vi åkte buss, tillsammans med andra passagerare, till den turkiska gränsen. Där blev vi tillfångatagna och fick svara på frågor om vart vi var på väg och varför vi ville fly från landet. Men sedan märkte de att alla var palestinier och då lät de oss fly vidare till Turkiet.
I Turkiet fanns inga jobb, men jag hade några släktingar i Sverige.
Vi tänkte ta gummibåten över till Grekland, men på väg dit tittade min 12 åriga son på mig och sade: ”Pappa om jag dör i havet, så ska jag berätta för Gud att det var ditt fel”. Det var starka ord från min son. Jag ville inte ta på mig ansvaret att riskera hans liv, så vi återvände. Vi hade inte pengar till allas flygbiljetter, så min fru och min 12 åriga son reste i förväg. Sedan ansökte de om familjeåterföring.
Jag fick vänta 3 år i Turkiet. Jag studerade medan jag väntade på beskedet. Dessa 3 år, när de var så långt borta ifrån mig, var de svåraste åren i mitt liv.
Jag har en positiv grundsyn. Livet är för kort för att vara negativ. Just nu lär jag mig svenska, jag jobbar även med barnteater och olika projekt. Framtiden ser bra ut för mig och min familj här i Sverige.
A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.
A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.
In association with
Dublin Core: Language: swe Subject: asylum, refugees, A Million Stories, Sweden