My name is Ghenia and I come from the city of Basra in southern Iraq.
In Iraq, I lived a boring, inward life. In my home country there were no rules for the woman, we were just at home. I lived in this way: I took care of the children and the house. I thought that the country would change for the better after the government changed, but I did not notice any change. My economy got worse and the market became more expensive in the country.
My husband worked as a driver within the UN. People and politicians began to spread rumors that my husband tried to cooperate with the UN to destroy the country. He and the family started to get threats, so we had to leave the country. I fled with my children from Basra to Dubai, helped by a smuggler. Then we flew from Dubai to Vienna, from Vienna to Copenhagen and finally to Malmö. I had the feeling that I could never go back. I never felt safe in my home country and I´ts not right to have that feeling in any country.
My goal of leaving the country was to create a future for my children. I felt terrified because I had never flown before. I did’t know if I was going to arrive or not and I was pregnant. I took a little easier road compared to some people who choose to go by boat. I would never have taken the boat to Europe. I think I would have been very scared and that I would have thrown myself into the ocean and died.
During my trip I had my eyes open, but my brain was closed. The feeling I had when I came to Sweden was that I was dead and had been resurrected. I chose Sweden because I had heard very much about the country. The most important thing is to feel safe here.
Right now I have a good life and I´ve learned Swedish. I´ve finished SFI. I want to thank Sweden. Above all I feel grateful for the help to secure the future of my children. It’s nice to lay in bed without feeling worried as I felt in Iraq.
I miss my mother most of all and my relatives. It was so nice to meet the family and relatives every weekend in my home country. We do’nt have it like that in Sweden. In Iraq, I got help with raising my children from their grandmother or aunt, but here I have to raise them on my own, without any help.
Svenska: Jag heter Ghenia och kommer från staden Basra i södra Irak.
I Irak levde jag ett tråkigt, inrutat liv. I mitt hemland fanns det inga regler för kvinnan, vi var bara hemma. Såhär levde jag: Jag tog hand om barnen och huset. Jag trodde att landet skulle förändras till det bättre efter att regeringen förändrades, men jag märkte ingen förändring. Min ekonomi, blev sämre och marknaden blev dyrare i landet.
Min man jobbade som chaufför inom FN. Folk och politiker började sprida rykten om att min man försökte samarbeta med FN för att förstöra landet. Han och familjen började få hotelser, så vi var tvungna att lämna landet.
Jag flydde med mina barn från flygplatsen i Basra till Dubai, men hjälp av en smugglare. Sedan flög vi från Dubai till Wien, från Wien till Köpenhamn och till sist till Malmö.
Jag hade en känsla av att jag aldrig skulle kunna åka tillbaka till landet. Anledningen var att jag aldrig kände mig trygg i mitt hemland och den känslan ska man inte behöva känna i ett land.
Målet med att lämna landet var att kunna skapa en framtid åt mina barn. Jag var mycket rädd, för jag hade aldrig flugit förut. Jag visste inte om jag skulle nå fram eller inte och jag var gravid. Jag hade lite enklare väg jämfört med vissa som tar båtresa. Jag skulle aldrig velat ta båtresan över till Europa. Jag tror att jag skulle ha blivit mycket rädd och slängt mig själv i havet och dött.
Under resan hade jag ögonen öppna, men min hjärna var stängd. Känslan jag fick när jag kom till Sverige var att jag var död och hade återuppstått igen. Jag valde Sverige för jag hade hört mycket positivt om landet. Det viktigaste är att man känner sig trygg här.
Just nu lever jag ett bra liv och jag har lärt mig svenska. Jag är nu klar med SFI. Jag vill tacka Sverige. Viktigast av allt är att landet har hjälpt mig att säkra barnens framtid. Det är skönt att kunna lägga sig i sängen och inte fundera eller vara orolig som jag var i Irak.
Jag saknar min mamma allra mest och släktingarna. Det var så skönt att få träffa familjen och släktingarna varje helg i hemlandet. Vi har inte det så här i Sverige. I Irak fick jag hjälp att uppfostra barnen av deras mormor eller moster, men här får jag uppfostra dem på egen hand utan hjälp.
A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.
A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.
In association with
Dublin Core: Language: sv Subject: asylum, refugees, A Million Stories, Sweden