My name is Bahjat, coming from the city of Homs in Syria. I am 22 years old. In Syria, I lived a normal life, I studied at the university and knew that I will be sent to the military after my studies. I decided to flee.
I fled to Lebanon by bus and then to Turkey by plane. My biggest goal was to arrive in Greece, I was very nervous. I just wanted to come to Europe. I was very scared. I felt I will never return and have to continue on. I fled with my friend. I want to tell you about an situation that happened in Austria. I was in a refugee facility, I charged my phone and then went to the toilet. During my toilet visit, the bus had come to drive us on, then everyone got up and stand in a line, I went out of the toilet and did not find my phone. I did not know what to do. I started thinking about how to contact my brother in Sweden who fled there before me, and also be able to contact my family in Syria. I was lucky, because I asked someone if I could borrow his phone and call home, I had my familys phone number in my mind. The person would also go to Sweden so I stayed with him.
I was most afraid that I would go on the journey by myself without my friend from Greece. I was afraid throughout the trip. I finally came to Sweden and lived with my brother. It was difficult at first to enter a new society. I was used to Syria to go to university every day, but at the beginning I had to sit home for the first two months in Sweden and it was very tough for me. But then my life began to get a lot better, I started learning Swedish. I’m also working alongside, and I’m getting into Swedish society step by step. My goal is to continue my studies in Sweden.
Svenska: Jag heter Bahjat, kommer från staden Homs i Syrien. Jag är 22 år gammal. I Syrien levde jag ett vanligt liv, jag pluggade på universitetet och visste att jag kommer skickas till militären efter mina studier. Det ville jag inte och bestämde mig att fly.
Jag flydde till Libanon med buss och sedan till Turkiet med flyg. Mitt största mål var att komma fram till Grekland, jag var mycket nervös. Jag ville bara komma fram till Europa. Jag var mycket rädd. Jag kände att jag aldrig kommer återvända och måste fortsätta vidare. Jag flydde tillsammans med min vän. Jag vill berätta till er om en händelse som hände mig i Österrike. Jag var i en flyktingförläggning, Jag laddade min telefon och sedan gick till toaletten. Under mitt toalettbesök hade bussen kommit för att köra oss vidare, då gick alla upp och ställde sig i kö, jag gick ut från toaletten och hittade inte min telefon. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag började tänka på hur jag ska kunna kontakta min bror i Sverige som flydde dit före mig, och även kunna kontakta min familj i Syrien. Jag hade tur, för jag frågade en person om jag kunde låna hans telefon och ringa hem, jag kunde telefonnumret utantill. Personen skulle också till Sverige så jag stannade med honom.
Jag var mest rädd för att jag skulle fortsätta resan själv utan min vän från Grekland. Jag var rädd under hela resan. Jag kom till Sverige till slut och levde tillsammans med min bror. Det var svårt i början att komma in i ett nytt samhälle. Jag var van från Syrien att gå till universitetet varje dag, men i början fick jag sitta hemma de första två månaderna i Sverige och det var mycket tufft för mig. Men sedan började mitt liv bli mycket bättre, jag började lära mig svenska. Jag jobbar också vid sidan om, och jag börjar komma in i det svenska samhället, steg för steg. Mitt mål är att fortsätta mina studier i Sverige.
A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.
A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.
In association with
Dublin Core: Language: swe Subject: asylum, refugees, Sweden, A Million Stories