My name is Aref and comes from Afghanistan. I am 18 years old. I have lived in Sweden for five years. Studiying the electrical program.
My life was very difficult because I started work early, society and people were oppressed. I belong to a group called Hazarer. We were discriminated and tortured. Right now I’m here and am very happy.
My goal was to flee from the country, come to a peaceful place and be able to study further. But I never knew that there was a country called Sweden. I had to flee to Iran and found a job as a bag manufacturer. I worked from 8 in the morning to 12 at night. I asked my boss if I could study here in Iran, but he told me that I could not study here. My boss was also from Afghanistan and told me that even if he lived in Iran for 30 years, he could not study and have to pay for his Children, to go to school. I found out that if I save money, I can flee to Europe to study.
I was 13 years old when I fled by myself, a smuggler took us over mountains and it was a tough road. We arrived in Turkey but I was taken by the police in Turkey and imprisoned for 20 days. After 20 days, the police told me and the others that we would turn back and they leaved us at the mountains, threatening us to not come back. They returned our cell phones but without batteries. But I had an extra battery with me, we could call the smuggler and return.
Then we took the rubber boat over to Greece. I was very scared and did not know anyone there. I felt helpless and lonely. I did not know where I would but heard that they were talking about Sweden and that you could study further. The busiest during the trip was the way from Iran to Turkey.
I live very well in Sweden and am very grateful, soon I will take the student and work as an electrician. I want to study further and right now I’m training martial arts and want to get better on it. I also want to continue with Music.
My family lives right now with me and came to Sweden 9 months ago. The whole family came here after three years of waiting, but not my brother who was rejected and still in Afghanistan. My whole family misses him, they are sad and worried. He was refused because he had reached the age of 18 years. It’s very hard, he lives alone. But we have made a new application and hope he can come here.
I do not miss my childhood, because my childhood was not good. But I miss my homeland, culture and friends. Some day I want to visit my homeland.
I met my family for the first time after 6 years in Sweden. (Picture)
Svenska: Jag heter Aref och kommer från Afghanistan. Jag är 18 år gammal. Jag har bott i Sverige i fem år. Pluggar elprogrammet på universitetsholmen.
Mitt liv var mycket jobbigt, eftersom jag började arbeta tidigt, samhället och människorna var förtryckta. Jag tillhör en grupp som heter Hazarer. Vi blev diskriminerade och torterade. Just nu är jag här och är mycket glad.
Mitt mål var att fly från landet, komma till en fredlig plats och kunna studera vidare. Men jag kände aldrig till att det fanns ett land som heter Sverige. Jag var tvungen att fly till Iran och hittade ett jobb som väsktillverkare. Jag jobbade från 8 på morgonen till 12 på natten. Jag frågade min chef om jag kunde studera här i Iran, men det fick jag inte. Min chef var också från Afghanistan och berättade att till och med han som bott i Iran i 30 år får inte studera och fick betala för sina barn för att gå i skolan. Jag fick reda på att om jag samlar pengar så kan jag fly till Europa för att studera.
Jag var 13 år gammal när jag flydde själv, en smugglare tog oss över berg och det var en jobbig väg. Vi kom fram till Turkiet men jag blev tagen av polisen i Turkiet och fängslades i 20 dagar. Efter 20 dagar sa polisen till mig och de andra att vi skulle vända tillbaka och lämnade oss vid bergen, de hotade oss om vi skulle stanna kvar. De lämnade tillbaka våra mobiltelefoner men utan batterier. Men jag hade ett extra batteri med mig, vi kunde ringa till smugglaren och återvända.
Sedan tog vi gummibåten över till Grekland. Jag var mycket rädd och kände ingen där. Jag kände mig hjälplös och ensam. Jag visste inte vart jag skulle men hörde att de pratade om Sverige och att man kan studera vidare. Det jobbigaste under resan var vägen från Iran till Turkiet.
Jag lever mycket bra i Sverige och är mycket tacksam, snart tar jag studenten och sedan jobba som elektriker. Jag vill studera vidare och just nu tränar jag kampsport och vill bli bättre på det. Jag vill också fortsätta med musik.
Min familj bor just nu med mig och kom till Sverige för 9 månader sedan. Hela familjen kom hit efter tre års väntan, men förutom min bror som fick avslag och är fortfarande i Afghanistan. Hela min familj saknar honom, ledsna och oroliga. Han fick avslag på grund av att han hade fyllt 18 år. Det är mycket jobbigt, han lever ensam. Men vi har gjort en ny ansökan och hoppas att han får komma hit.
Jag saknar inte min barndom, för min barndom var inte bra. Men jag saknar mitt hemland, kulturen och kompisar. Någon dag vill jag dit och hälsa på.
Jag träffade min familj för första gången efter 6 år i Sverige. (Bild)
A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.
A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.
In association with
Dublin Core: Language: swe Subject: asylum, refugees, A Million Stories, Sweden