My dream was to go to school and get started studying and getting to learn to write and to read. But it was not common in my family that a girl should educate herself. But my mother was a strong woman so she helped me without my dad noticing it and neither my relatives.
In 2012, I finally decided to fly. Many told me I should not fly that it was dangerous. I thought: everything will either be good or it will be a disaster. I did not hurry to be worried all the time. That’s why I chose to fly on foot all the way through Turkey together with other refugees and a smuggler. I stayed in Turkey for about 2 months. It was not easy to get there.
We went to Izmir but there were many mishaps on our way there. Once upon a time there was a traffic accident and we had to sleep outside in nature. Once we saw a bear. The smuggler told us that we had to stay out in the wild for a few days before he would come and pick us up.
I came from the city of Van and then crossed the border. The smuggler said it was easy to cross the border and that nothing would happen to us. I became happy and trusted in him.
We left us at 20:00 in the evening and we switched a car several times. At 11.00 we came to a place where the car could not drive further. We had to walk and climb the mountains. My daughter and son were with. It was incredibly hard for them to climb. I wanted them to leave me, because I could not go any further.
The time was 6:00 in the morning when we reached Istanbul. We were 60-70 people walking together. From there we went to Izmir. On the way there the car broke in front of us and someone died. The police came and the smuggler was afraid that the police would attack us before the car was full of refugees. But they dropped us off in an area and we slept all night. We met on some big animals when we stayed there. We were very afraid and panicked.
We stayed for one and a half month in Istanbul. We were tired and only got food once a day. My children were often hungry. We had to stay in a basement.
Then we got off with a boat. The smugglers had told us that the boat would be big, but it was small. It only got a seat of up to 20 people in it. We were 60-70 people. All women and children were placed in the middle floor. It was crowded and we had no air so it was difficult to breathe.
It was August month and all men got up in the boat. We thought we were soon to arrive. My eldest daughter did not feel well. She was vomiting and had difficulty breathing, so she had to get on the deck to get air. There was a woman who was pregnant. My daughter was sitting beside her on the deck while I stayed down there.
After 2 days, food and water ended. We thought we should die. There was a storm and the boat was bending back and forth, all feeling bad. There was no toilet. After 6 hours, the sea became normal, but the boat had broken. The captain on the boat told nothing, but just told us that we would soon be there.
My younger daughter was vomiting blood and felt very bad. We were thirsty, but had no water. A man tried to spray sea water on us using a snake. But it did not help because it was saltwater.
In a few days we just went around a certain area, without getting anywhere. The Turks begin to mess with each other and they had knives on.
The captain had told us that we would turn off our mobiles. But after a while, they all came up and began to call their families telling them to die and to get help. Greek Police captured the signals from the mobiles and found us in the end. The captain had warned us of the police and said we must hide if they come. But this time we did not care about obeying.
I will never forget the police’s efforts. Those who could speak English tried to explain that everyone needed water. They threw some water bottles on us. Soon the whole street was full of water bottles. Everyone got wild and wanted to drink immediately. But we could not because it hurt in our dried up throats.
The police cried out in the speaker that the boat was in Greece and that we should have food and water. We had thought we were in Italy. When we finally got off, many had difficulty walking because the legs were swollen after the long journey.
A truck had been driven. Women and children got up first. We went to the police and there was a big room with shower, food and everything. Those who had money paid the police. I paid 2000 dollars and thought I will never get them back.
My children felt bad. An ambulance arrived and they got help. For three days they took care of those who needed help with different things.
We went to Athens. There we got a lot of hygiene items. The staff at the health center said we were the first to come, so we got a lot of help. But when we arrived in Athens, police behavior became much harder.
I was worried about the $ 38,000 I left for the smugglers in Turkey. I just got back 13,000 dollars.
After we got to Athens we had to manage ourselves. But we helped each other in different ways. I asked who could take my children with me. But they just wanted to take my 6 year old daughter. But I dared not leave her alone with other people. Someone promised me they would take my son and my 6 year old daughter if I dressed her in boys clothes. It was dangerous, but the police noticed it and the plan did not work. The police were grabbing me, but for my children they let us be.
I met a man from Pakistan, who offered to bring my 6 year old daughter. I decided first to let her come with him. But then I found an Afghan man who could help me send my daughter to Stockholm with her daughter’s passport. He would leave my daughter in Stockholm and an Afghan man whom I felt would meet them and take care of her there. After two and a half months, I sent my eldest daughter. Then I also sent my son.
The family I worked for in Iran sent money to me, so I could handle. They also sent money because I could send away my son. The rest of the money I lost to the smugglers. I was without my children and were now alone and without money in Athens.
I was allowed to rent a room and had the opportunity to work black by selling old bread. I gathered the bread that the shops would throw and went to the Victory Park in Athens and started selling there. It was common to do that. I managed the rent by selling the bread and after two months my children got a residence permit in Sweden.
I was depressed because it was tough to live alone without the children, so I was helped by a psychologist.
It was forbidden to sell old bread so the police used to appear. They told me twice but after the 3rd time they took me and I was allowed to sit in custody. When I came out again I just continued as usual.
The police arrested me again and then I was allowed to stay in the detention for two days. Then I received the help of a lawyer who explained that I had to stay until I could go to Sweden.
After 1.5 years, the police told me I could go to Sweden and finally meet the children. I had been without my children for 1 year and 4 months. One year and 4 months My 16 year old daughter met me in Denmark The Swedish Migration Board had sent a car that would drive us from Kastrup to Malmö.
I came to Sweden 2014 in January. I was looking forward to hugging my 6 year old daughter in Malmö. I would meet all my children at the Migration Board.
It was a long time to wait, but now it felt easier, because now I knew I’d meet my children soon. We had to stay in a hotel and my eldest daughter and son got to sleep with me that night, but not my youngest daughter. That night I had to meet her in a family home because she had a goodman who decided if I had to meet my daughter or not. I only had to meet her half an hour at a time. The family said my daughter was going to school the next day and that they were late.
I dressed my daughter and me to make her feel closer to me. I thought my daughter thought it was weird. Time went so fast.
The next day I have to go to the Migration Board and my children could not stay with me. They lived in Malmö and I lived outside of Malmö. After a few days sent me to Landskrona. I stayed there on an accommodation and my children came once a week on a visit. I was pleased to meet my children once a week. But during this time, I noticed that the relationship between me and my 6 year old daughter had changed. I now understand that it was strange and hard for her that I had to leave her for more than a year.
I got a residence permit on 20 August 2014. Then I moved to Malmö. Now it’s ok for me, I have nowhere to live and I’m going to SFI course and learn Swedish.
I’m worried about the new arrivals who can not stay. I think of the young people who had to leave their countries or the Afghan youth who have no job in Iran and because of the money they have to move to Syria and war on people. Many of the young people have a dream to move to Sweden and get a residence permit and live their lives in peace.
I want to read the SFI course and learn Swedish, I’m not very good at Swedish right now. I want to search for jobs and take driving licenses. But it’s hard to get driving licenses.
Svenska: Jag heter Kobra och är 38 år gammal. Jag är född i en religiös familj som var väldigt fanatisk angående sin religion.
Min dröm var att gå i skolan och få börja studera och få lära mig att skriva och att läsa. Men det var inte vanligt i min familj att en flicka skulle utbilda sig. Men min mamma var en stark kvinna, så hon hjälpte mig, utan att min pappa märkte det och inte heller mina släktingar.
En gång i tiden var situationen bra i Afghanistan. Politikerna var bra och det var ett demokratiskt land. Kvinnor fick t ex. arbeta som busschaufförer.
Jag bodde i Afghanistan. Kvinnor hade frihet och alla levde i fred i landet. Vi levde utan något tvång. Men när jag började andra årskurs så attackerade Gulbuddin Hekmatyar och hans anhängare skolan jag gick i. Många elever dödades av deras raketer och många blev skadade. Flera skolor blev förstörda och stängdes till följd av attentatet. Attackerna pågick ända till 1970. Men en morgon när vi vaknade, så fick vi veta att regeringen hade störtats och att en islamisk makt hade tagit kontroll över landet. Alla afghaner var glada. Det var vi också, för vi tänkte att det var något positivt att alla var glada. Men glädjen varade inte länge.
Kriget bröt ut mellan sunni- och shiamuslimer och mellan Hazarer och Pashtun. Många dog och många kvinnor blev våldtagna under denna tid. Många flydde från landet. Men min familj, som var troende, tyckte att det var bättre att stanna kvar i landet.
Innan talibanerna hade tagit makten i Afghanistan var Kabul delat mellan 2 grupper av rebeller. I en del bodde shiamuslimer. Men när talibanerna tog makten 1974 så förändrades allt till det sämre. Talibanerna brukade gripa folk under natten. De våldtog många kvinnor och kidnappade många män.
Det var under denna tid som vi blev tvungna att fly från landet. Min mamma förstod att det inte går att bo kvar. Hon hade 2 döttrar hemma och tyckte att det var för farligt att stanna kvar så vi blev tvungna att fly till Iran. Min man hade redan flytt till Iran. Män kunde inte stanna i Afghanistan, alla var tvungna att fly därifrån.
Vi bodde i ett område där vi hade några sunni-muslimska grannar. En dag kom talibanerna till vårt hem och hittade böcker med bilder av Ayatollah Khomeini. (Khomeini var en iransk ayatollah, dvs Irans högste politiske och andlige ledare. Han en diktator som styrt Iran sedan den islamiska revolutionen 1979 fram till sin död 1989). De ville gripa oss, men grannarna hjälpte oss att fly.
Min mamma var rädd att de skulle komma tillbaka igen, så vi flydde till Iran och stannade i Kerman som är en stad i sydöstra Iran. Året var 1977 och min dotter var då 1 år. Jag visste ingenting om Iran och vad som pågick där.
Senare fick jag två barn. Barnen skulle börja skolan och då fick jag väldigt mycket problem. Jag skulle betala för skolan och hade ingen försäkring. Jag kunde inte få de förmåner iranska kvinnor har rätt till när de fått barn. Men trots allt var vi glada att vi hade lyckats fly från Afghanistan och att vi inte blev våldtagna där.
Livet flöt på och min man åkte tillbaka till Afghanistan 1988. Men han kom aldrig tillbaka och senare fick vi veta att han hade dödats i en terrorattack.
Det var väldigt svårt för mig att försörja tre döttrar ensam. En av mina döttrar var 12 år och hon var tidigt utvecklad. Många män ville utnyttja henne sexuellt. Alla män, såväl unga som äldre tänkte på det sättet. Det var fruktansvärt. Alla män i området ville även utnyttja mig. Deras fruar var rädda att jag skulle förstöra deras förhållande.
I Iran är det på ett annat sätt. Eftersom jag inte hade rätt att äga något, så fick jag många erbjudande om hjälp. Men det var inte gratis, utan de krävde olika tjänster av mig.
Efter några månader hade jag inga pengar och kunde inte betala för hyra och el. Jag kunde inte be någon om hjälp, så jag var tvungen att börja arbeta. Först gick jag till ett handelsföretag där ägaren till företaget var min dotters lärares vän. Personalen i min dotters skola visste hur mitt liv såg ut.
Jag började arbeta som städare. Jag jobbade några månader och sedan kom någon från en offentlig organisation. Jag fick veta att de skulle komma tillbaka nästa månad. Om jag fortfarande jobbade kvar så måste företaget betala 3 miljoner i böter, eftersom flera iranier går arbetslösa. Under sommaren arbetade jag därför på en bondgård. Men pengarna som jag tjänade räckte inte till mina kostnader för skola och mat.
Min granne, som också hade städjobb, hjälpte mig få jobb på det företag hon arbetade. Hon garanterade att inget skulle hända mig. Hon sade att jag hade en fin personlighet.
Jag arbetade på några olika ställen i Iran och tjänade 2500 toman per timme, varav 500 gick till företaget. Jag träffade många fina människor och när de förstod att jag hade det tufft sade de att jag kunde få arbeta hos dem. Då skulle jag inte behöva betala 500 toman till företaget. Men det var fortfarande svårt att överleva på den lilla lön jag fick.
När jag promenerade längs gatorna så tutade bilister och de försökte dra in mig. Det hände flera gånger när jag var på väg hem.
En sak som jag inte har berättat för någon var att min son som var 6 år blev våldtagen av en annan pojke på förskolan han gick på. Jag vände mig till olika organisationer och moskéer för att få hjälp, men de sade bara att om jag anmäler så kommer de att våldta min dotter också. De tyckte att det skulle vara bättre om jag tog hand om mina barn själv. Men jag berättade att jag var tvungen att jobba och inte kunde stanna hemma med mina barn.
Efter så många år så har jag fortfarande en bitter känsla i hjärtat av allt som hände. Ingen kunde eller ville hjälpa mig.
Det hände många jobbiga saker med min dotter i skolan. Jag arbetade på många ställen där det var fina människor som gav mig saker som de inte behövde, bland annat kläder. Jag gav en del till min dotter. En granne såg att min dotter använde second hand kläder och frågade mig om jag ville att hon ska bli en prostituerad.
Livet rullade på men fortfarande var det svårt. Många afghaner flydde från Iran eftersom de blev våldtagna i sitt land. Många blev tvungna att sälja narkotika för att kunna försörja sig och hamnade i fängelse.
En dag kom det en gammal man till mig och sade: Ge mig din dotter så ger jag dig en summa pengar. Det gjorde så ont i hjärtat. Jag tackar Gud att jag inte gick med på erbjudandet. Sådana händelser gjorde att jag bestämde mig för att lämna Iran.
Jag hade hört om andra som hade flytt till andra länder. Att man kan vara självständig där och bo i fred. Att man kan bo ensam. Det är svårt för en ung kvinna att hyra ett hus i Iran.
Ibland måste ensamma unga kvinnor betala mer i hyra.
Många av mina vänner hade flytt, liksom min bror och syster. Min syster hade flytt pga en dålig relation till sin man. Jag var osams med min syster för jag tycker inte man ska fly från ett förhållande, även om man har mycket problem. När jag märkte att jag inte längre kunde bo kvar i Iran, så kontaktade jag henne. Jag var mycket orolig för min dotters situation i Iran. Hon var vacker och hade ingen pappa som kunde skydda henne. Varje morgon när jag lämnade huset så bad jag till Gud att få behålla min dotter.
2012 bestämde jag mig till slut för att fly. Många sade till mig att jag inte borde fly, att det var farligt. Jag tänkte: allt kommer antingen bli bra eller så blir det katastrof. Jag orkade inte vara orolig hela tiden. Det var därför jag valde att fly till fots hela vägen genom Turkiet tillsammans andra flyktingar och en smugglare. Jag stannade i Turkiet i ca 2 månader. Det var inte lätt att ta sig dit.
Vi åkte till Izmir men det hände många missöden på vägen dit. En gång hände det en trafikolycka och vi blev tvungna att sova ute i naturen. En gång såg vi en björn. Smugglaren berättade att vi var tvungna att stanna ute i naturen i några dagar, innan han skulle komma och hämta upp oss.
Jag kom från staden Van och tog mig sedan över gränsen. Smugglaren sade att det var lätt att ta sig över gränsen och att inget skulle hända oss. Jag blev glad och litade på honom.
Vi gav oss iväg klockan 20.00 på kvällen och vi bytte bil flera gånger. Klockan 11.00 kom vi till en plats där bilen inte kunde köra vidare. Vi fick promenera och klättra i bergen. Min dotter och son var med. Det var otroligt svårt för dem att klättra. Jag ville att de skulle lämna mig, för jag orkade inte gå längre.
Klockan var 6.00 på morgonen när vi nådde Istanbul. Vi var 60-70 personer som gick tillsammans. Därifrån åkte vi till Izmir. På vägen dit krockade bilen framför oss och någon person dog. Polisen kom och smugglaren var rädd att polisen skulle angripa oss för bilen var full av flyktingar. Men de släppte av oss i ett område och där sov vi hela natten. Vi träffade på några stora djur när vi övernattade där. Vi var väldigt rädda och fick panik.
Vi stannade i en och en halv månad i Istanbul. Vi var trötta och fick bara mat en gång per dag. Mina barn var ofta hungriga. Vi fick bo i en källare.
Sedan fick vi åka iväg med en båt. Smugglarna hade berättat att båten skulle vara stor, men den var liten. Det fick bara plats max 20 personer i den. Vi var 60-70 personer. Alla kvinnor och barn placerades i mittenvåningen. Det var trångt och vi fick ingen luft, så det var svårt att andas.
Det var augusti månad och alla män fick stå upp i båten. Vi trodde att vi var snart skulle vara framme. Min äldsta dotter mådde inte bra. Hon kräktes och hade svårt att andas, så hon fick komma upp på däck för att hämta luft. Där fanns en kvinna som var gravid. Min dotter fick sitta bredvid henne uppe på däck medan jag stannade där nere.
Efter 2 dagar så tog mat och vatten slut. Vi trodde att vi skulle dö. Det blev storm och båten krängde fram och tillbaka, alla mådde illa. Det fanns inte någon toalett. Efter 6 timmar så blev havet som vanligt, men båten hade gått sönder. Kaptenen på båten berättade ingenting, utan sade bara till oss att vi snart skulle vara framme.
Min yngre dotter kräktes blod och mådde väldigt illa. Vi var törstiga, men hade inget vatten. En man försökte spruta havsvatten på oss med hjälp av en slang. Men det hjälpte ju inte eftersom det var saltvatten.
Under några dagar åkte vi bara runt ett visst område, utan att komma fram någonstans. Turkarna börja bråka med varandra och de hade knivar på sig.
Kaptenen hade sagt till oss att vi skulle stänga av våra mobiler. Men efter ett tag tog alla fram dem och började ringa till sina familjer och berättade att de skulle dö och att de måste få hjälp. Grekisk Polis fångade upp signalerna från mobilerna och fann oss till slut. Kaptenen hade varnat oss för polisen och sagt att vi måste gömma oss om de kommer. Men denna gången brydde vi oss inte om att lyda.
Jag kommer aldrig att glömma polisens insats. De som kunde tala engelska försökte förklara att alla behövde vatten. De kastade till oss några vattenflaskor. Snart var hela gatan full av vattenflaskor. Alla blev helt vilda och ville dricka genast. Men vi kunde inte för det gjorde så ont i våra uttorkade halsar.
Polisen ropade ut i högtalaren att båten var i Grekland och att vi skulle vi få mat och vatten. Vi hade trott att vi befann oss i Italien. När vi äntligen fick stiga av så hade många svårt att gå, eftersom benen var svullna efter den långa resan.
En lastbil hade körts fram. Kvinnor och barn fick stiga på först. Vi åkte till polisrationen och där fanns det en stor lokal med dusch, mat och allt. De som hade pengar betalade polisen. Jag betalade 2000 dollar och tänkte att jag aldrig kommer att få tillbaka dem.
Mina barn mådde dåligt. En ambulans kom och de fick hjälp. Under tre dagar tog de hand om de som behövde hjälp med olika saker.
Vi åkte till Aten. Där fick vi massor av hygienartiklar. Personalen på vårdcentralen sade att vi var de första som kommit, så vi fick massor av hjälp. Men när vi var framme i Aten blev polisens beteende mycket hårdare.
Jag var orolig för de 38 000 dollar som jag lämnat till smugglarna i Turkiet. Jag fick bara tillbaka 13 000 dollar.
Efter att vi kom till Aten fick vi klara oss själva. Men vi hjälpte varandra på olika sätt. Jag frågade vem som kunde ta mina barn med sig. Men de ville bara ta min 6-åriga dotter med sig. Men jag vågade inte lämna henne ensam med andra personer. Någon lovade mig att de skulle ta min son och min 6-åriga dotter om jag klädde henne i pojkkläder. Det var farligt, men polisen märkte det och planen fungerade inte. Polisen höll på att gripa mig, men för mina barns skull så lät de oss vara.
Jag träffade en man från Pakistan, som erbjöd sig att ta med sig min 6-åriga dotter. Jag bestämde mig först för att låta henne följa med honom. Men sedan fann jag en afghansk man som kunde hjälpa mig att skicka min dotter till Stockholm med sin dotters pass. Han skulle lämna min dotter i Stockholm och en afghansk man som jag kände skulle möta dem och ta hand om henne där. Efter två och en halv månad så skickade jag min äldsta dotter. Sedan skickade jag även min son.
Familjen som jag jobbade för i Iran skickade pengar till mig, så jag kunde klara mig. De skickade även pengar för att jag skulle kunna skicka iväg min son. Resten av pengarna förlorade jag till smugglarna. Jag var utan mina barn och var nu ensam och utan pengar i Aten.
Jag fick hyra ett rum och hade möjlighet att jobba svart genom att sälja gammalt bröd. Jag samlade bröden som affärerna skulle slänga och gick till Victoriaparken i Aten och började sälja där. Det var vanligt att göra så. Jag klarade hyran genom att sälja bröden och efter två månader fick mina barn uppehållstillstånd i Sverige.
Jag blev deprimerad för det var tufft att leva ensam utan barnen, så jag fick hjälp av en psykolog.
Det var förbjudet att sälja gammalt bröd så polisen brukade dyka upp. De sade till mig två gånger men efter 3:e gången så grep de mig och jag fick sitta i häkte. När jag kom ut igen fortsatte jag bara som vanligt.
Polisen grep mig igen och då fick jag sitta kvar i häktet i två dagar. Sedan fick jag hjälp av en advokat som förklarade att jag fick stanna tills jag kunde åka till Sverige.
Efter 1,5 år berättade Polisen att kunde jag åka till Sverige och fick äntligen träffa barnen. Jag hade varit utan mina barn i 1 år och 4 månader. Ett år och 4 månader Min 16-åriga dotter mötte mig i Danmark Migrationsverket hade skickat en bil som skulle köra oss från Kastrup till Malmö.
Jag kom till Sverige 2014 i januari. Jag såg fram emot att få krama om min 6-åriga dotter i Malmö. Jag skulle få träffa alla mina barn på migrationsverket.
Det var lång tid att vänta men nu kändes det lättare, för nu visste jag att jag snart skulle få träffa mina barn. Vi fick bo på ett hotell och min äldsta dotter och son fick sova hos mig den natten, men inte min minsta dotter. Den där kvällen fick jag träffa henne i ett familjehem för hon hade en godman, som bestämde om jag fick träffa min dotter eller inte. Jag fick bara träffa henne en halvtimme i taget. Familjen sade att min dotter skulle till skolan nästa dag och att de var sent.
Jag klädde av min dotter och mig för att jag ska känna henne närmare intill mig. Jag tänkte att min dotter tyckte nog att det var konstigt. Tiden gick så fort.
Dagen efter måste jag gå till migrationsverket och mina barn fick inte stanna kvar hos mig. De bodde i Malmö och jag bodde utanför Malmö. Efter några dagar skickade mig till Landskrona. Jag bodde där på ett boende och mina barn kom en gång i veckan på besök. Jag var nöjd att jag fick träffa mina barn en gång i veckan. Men under denna tid märkte jag att relationen mellan mig och min 6-åriga dotter hade förändrats. Jag förstår nu att det var konstigt och jobbigt för henne att jag var tvungen at lämna henne i mer än ett år.
Jag fick uppehållstillstånd den 20:e augusti 2014. Då flyttade jag till Malmö. Nu går det bra för mig, jag har nånstans att bo och jag går på SFI kurs och lär mig svenska.
Jag är orolig för de nyanlända som inte får stanna kvar. Jag tänker på de ungdomar som blev tvungna att lämna sina länder eller de afghanska ungdomar som inte har något jobb i Iran och pga av pengar blir tvungna att flytta till Syrien och kriga mot människor. Många av ungdomarna har en dröm att flytta till Sverige och få uppehållstillstånd och leva sitt liv i fred.
Jag vill läsa färdigt SFI-kursen och lära mig svenska, Jag är inte så bra på svenska just nu. Jag vill söka jobb och ta körkort. Men det är svårt att få körkort.
A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.
A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.
In association with
Dublin Core: Language: swe Subject: asylum, refugees, Sweden, A Million Stories