We lived a very normal life before the war, with our daily routines. I worked as a teacher at the University of Aleppo. When the war began, I continued to work as usual until the situation in the country became even worse. I began to be afraid. My daughter’s school was across the street, but I was afraid to send her away.
One day when I was teaching, we heard an explosion and ran for life, both students and teachers. Aleppo was no longer a safe place for us. Both me and my husband resigned from our respective jobs and chose to leave the country.
My siblings fled first. I wanted to flee with them, but my husband hesitated first because his entire family was left in Aleppo. But in the end we decided to flee from Aleppo. We tried to escape the illegal way, but me and my husband are over 50 years and we could not go over the mountains. We decided to take the legal way through Lebanon.
We were treated very badly at the border between Syria and Lebanon. We could not sleep and were very worried.
When we arrived in Lebanon we took the boat to Marsine in Turkey. A smuggler would help us further. But every day he told us that there are too many policemen out today, we’ll take it the next day. In the end he told us and other families that it’s time to move on. Then it was in the middle of the night.
The smuggler drove us by bus to a place I did not remember what it was called. Then we had to go a long way. We were tired and the smugglers screamed to us to be quiet. They had promised us that it would be a yacht, but it turned out to be a shipping ship. We had no choice and took the ship. I was terrified throughout the boat trip. It felt like I was on my way to death.
We landed on an island in Greece called Kos. We had been wearing lifejackets from the smuggler, but when we arrived we noticed that they were very bad and were filled with cardboard paper.
We stopped in order to receive registration documents. We had to stand in line for five hours. It was cold and we became very tired. Every time I think of my escape, I think I will never do it again.
We then went to Macedonia and stayed in tents. Various relief organizations gave us food. Now it felt a bit better for the first time throughout our trip.
We went on to Slovenia by bus. The bus stopped often along the way and we became very tired of the trip. Then we arrived at Serbia and there stopped the bus and we had to walk several kilometers. There was an older woman who fell in front of us and broke her nose. It was cold and we froze.
The experiences in Slovenia were the worst. We stayed in the tent and got to sleep on thin mattresses. I fled with my daughter and my husband. My daughter started crying and wanted to return to Aleppo, but we managed to flee from Slovenia after five days and then ended up in Austria. We wanted to go to Sweden, so we passed Germany and then we arrived in Sweden. Our journey took exactly one month.
What I miss most is my area in Aleppo, my house, my friends. My parents have also moved to Sweden, but my husband has left his parents in Aleppo and thinks of them every day.
Svenska: Vi levde ett helt vanligt liv före kriget, med våra dagliga rutiner. Jag arbetade som lärare på universitetet i Aleppo. När kriget började så fortsatte jag först arbeta som vanligt, tills situationen i landet blev ännu värre. Jag började bli rädd. Min dotters skola låg tvärs över gatan, men jag var rädd att skicka iväg henne.
En dag när jag undervisade hörde vi en explosion och sprang för livet, både elever och lärare. Aleppo var inte längre en säker plats för oss. Både jag och min man sade upp oss från våra respektive arbeten och valde att lämna landet.
Mina syskon flydde först. Jag ville fly tillsammans med dem, men min man tvekade först eftersom hela hans familj var kvar i Aleppo. Men till slut bestämde vi oss för att fly från Aleppo. Vi försökte fly den olagliga vägen, men jag och min man är över 50 år och vi orkade inte gå över bergen. Vi bestämde oss istället för att ta den lagliga vägen genom Libanon.
Vi blev mycket illa behandlade vid gränsen mellan Syrien och Libanon. Vi kunde inte sova och var mycket oroliga.
När vi kom fram till Libanon tog vi båten över till Marsine i Turkiet. En smugglare skulle hjälpa oss vidare. Men varje dag sade han till oss att det finns för många poliser ute idag, vi tar det nästa dag. Till slut sa han till oss och andra familjer att nu är det dags att gå vidare. Då var det mitt i natten.
Smugglaren körde oss med buss till en plats som jag inte kommer ihåg vad den hette. Sedan fick vi gå en lång bit. Vi var trötta och smugglarna skrek till oss att vara tysta. De hade lovat oss att det skulle vara en yacht, men det visade sig vara ett sjöfartyg. Vi hade inget val och tog sjöfartyget. Jag var livrädd under hela båtresan. Det kändes som om jag var på väg mot döden.
Vi gick iland på en ö i Grekland som heter Kos. Vi hade fått flytvästar från smugglaren, men när vi kom fram så märkte vi att de var mycket dåliga och var fyllda av kartongpapper.
Vi ställde oss i kö för att ta emot registreringsdokument. Vi fick stå i kö i fem timmar. Det var kallt och vi blev mycket trötta. Varje gång jag tänker på min flykt så tänker jag att jag aldrig vill göra om den.
Vi åkte sedan vidare till Makedonien och fick bo i tält. Olika hjälporganisationer delade ut mat till oss. Nu kändes det lite bättre för första gången under hela vår resa.
Vi åkte vidare till Slovenien med buss. Bussen stannade ofta på vägen och vi blev mycket trötta av resan. Sedan kom vi fram till Serbien och där stannade bussen och vi fick gå flera kilometer. Det fanns en äldre kvinna som föll framför oss och bröt näsan. Det var kallt och vi frös.
Upplevelserna i Slovenien var värst. Vi bodde i tält och fick sova på tunna madrasser. Jag flydde tillsammans med min dotter och min man. Min dotter började gråta och ville tillbaka till Aleppo, men vi lyckades fly från Slovenien efter fem dagar och hamnade sedan i Österrike. Vi ville åka till Sverige, så vi passerade Tyskland och sedan kom vi fram till Sverige. Vår flykt tog exakt en månad.
Det jag saknar mest är mitt område i Aleppo, mitt hus, mina vänner. Mina föräldrar har också flytt till Sverige, men min man har kvar sina föräldrar i Aleppo och tänker på dem varje dag.
A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.
A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.
In association with
Dublin Core: Language: swe Subject: refugees, asylum, Sweden, A Million Stories