My name is Muhannad and comes from the city of Diyala in Iraq where I lived a regular life. After the United States War in 2003, many things changed in the country and I felt I could not live there. There was no security. In Iraq, I worked with my dad in a fabric store.
The situation in Iraq got worse and worse, and in 2007 I decided to flee and then I went to Syria. Even though they told me I would become king of Iraq, I would not have stayed for the situation was so bad.
It’s not easy to go to Syria, We took a taxi where the driver knew the road and the border police. When I came to Syria, it felt like I had come to paradise, but I was not happy because my wife and my children were still in Iraq.
I sold everything I had and fixed an apartment in Syria. After a while, I went back to Iraq and smuggled my children and wife in Syria. After 2-3 months in Syria, our money began to end and I had no job. I began to feel that the difficulties had begun again. I began to think that if I’m left in Syria, I’ll have to beg because it’s so hard to get a job so I called a friend and told him I wanted to go to Europe. I had no choice because if I went back to Iraq, I would feel dead because there is no freedom and justice. If I stayed in Syria I would die of begging and hunger. My only choice was to flee to Europe.
I fled by myself from Syria to Turkey, which was the hardest part of the journey. I had to wait several days for the smuggler to tell me how I would flee. At first he told me to flee with a car. Then everything changed and he said I would go by boat to Greece, but the boat trip did not work either and I was tired of changing all the time. After a few days, the smuggler told me I would fly to Sweden, the smuggler gave me a passport and told me never open it. The first two trials I ended up in two other countries and had to fly back to Turkey. My feelings were complicated because I thought of my children and my wife, what will happen to them if something happens to me? They were still in Syria. Imagine that feeling when the smuggler gives you a passport and says you’ll never open it, I was terrified.
I do not remember that day when I fled because I was so nervous and forgot things. I just want to tell everyone that smugglers are not good people, they do not care about you, the only thing they think about is money.
When the flight landed in Gothenburg, I could not be happy because I was still nervous and did not know Sweden. Because of what I went through during the flight I’ve stopped relying on people. The first 6 months in Sweden were extra hard, especially for my children because the school, the accommodation and the country had changed for them. In the beginning, my children would return.
My youngest son asked me, sure, so are all people going to die? Then I answered yes. Then my son said we could return to Syria or Iraq because we’ll die anyway. But thank goodness, we are living well today. Today, I asked my children who got older, would you like to go back as you said a few years ago? The kids said “Never, if you want, you can go yourself”.
I want to say that there are many good European countries, but for me, Sweden is the best country. Especially because of how they take care of the children. Sometimes its feel like Sweden takes better care of your children than their parents do.
What I miss most is my city in Iraq, my friends and our home. But most of all, I miss my family and relatives.
Svenska: Jag heter Muhannad och kommer från staden Diyala i Irak där jag levde ett vanligt liv. Efter USA kriget 2003 så förändrades mycket saker i landet och jag kände att jag inte skulle kunna leva där, Det fanns ingen säkerhet. I Irak jobbade jag med min pappa i en tygaffär.
Situationen i Irak blev värre och värre och 2007 bestämde jag mig att fly och tog mig då till Syrien. Även om dom hade sagt till mig att jag skulle bli kung av Irak så hade jag ändå inte stannat kvar för situationen var så dålig.
Det är inte lätt att åka över till Syrien, Vi tog en taxi där chauffören kände till vägen och gränspolisen. När jag kom till Syrien så kändes det som att jag kommit till paradiset, men jag var ändå inte glad då eftersom min fru och mina barn var kvar i Irak.
Jag sålde allt jag hade och fixade en lägenhet i Syrien. Efter ett tag åkte jag tillbaka till Irak och smugglade in mina barn och fru i Syrien. Efter 2-3 månader i Syrien började våra pengar ta slut och jag hade inget jobb. Jag började känna att svårigheterna hade börjat igen. Jag började tänka att om jag är kvar i Syrien så kommer jag bli tvungen att tigga eftersom det är så svårt att få jobb, så jag ringde en kompis och sa till honom att jag ville till Europa. Jag hade inget val för om jag åkte tillbaka till Irak så skulle jag känna mig död för där finns ingen frihet och rättvisa. Om jag stannade kvar i Syrien så skulle jag dö av tiggeri och hunger. Mitt enda val var att fly till Europa.
Jag flydde själv från Syrien till Turkiet, vilket var det den svåraste delen av flykten då jag fick sitta och vänta i flera dagar på att smugglaren skulle berätta för mig på vilket sätt jag skulle fly. Först sa han till mig att jag skulle fly med en bil. Sedan ändrades allt och han sa att jag skulle med en båt över till Grekland, men båtresan fungerade inte heller och jag blev trött av att de ändrade sig hela tiden. Efter några dagar sade smugglaren till mig att jag skulle ta flyget till Sverige, Smugglaren gav mig ett pass och sade till mig att aldrig öppna det. De två första försöken hamnade jag i två andra länder och blev tvungen att flyga tillbaka till Turkiet. Mina känslor var komplicerade för jag tänkte på mina barn och min fru, vad kommer hända med dom om något händer mig? De var ju kvar i Syrien. Tänk dig den känslan när smugglaren ger dig ett pass och säger att du aldrig får öppna det, jag var livrädd.
Jag kommer inte exakt ihåg den dagen när jag flydde för jag var så nervös och har glömt saker. Jag vill bara berätta för alla att smugglarna inte är bra människor, de bryr sig inte om dig, det enda de tänker på är pengar.
När flyget landade i Göteborg så kunde jag inte vara glad eftersom jag fortfarande var nervös och inte kände till Sverige. På grund av det som jag gick igenom under flykten har jag slutat lita på folk. De första 6 månaderna i Sverige var extra jobbiga, speciellt för mina barn eftersom skolan, boendet och landet hade ändrats för dom. I början ville mina barn återvända.
Min yngsta son frågade mig, visst så kommer alla människor att dö?, då svarade jag ja, Då sa min son att vi kan återvända till Syrien eller Irak för vi kommer ändå dö hursomhelst. Men tack och lov så lever vi bra idag. Idag frågade jag mina barn, som blivit äldre, vill ni åka tillbaka som ni sa för några år sedan? Barnen sade ”Aldrig, om du vill så kan du åka själv”.
Jag vill säga att de finns många bra europeiska länder, men för mig är Sverige det bästa landet. Speciellt på grund av hur dom tar hand om barnen. Ibland känns de som att Sverige tar bättre hand om våra barn än deras föräldrar gör.
Det jag saknar mest är min stad i Irak, mina vänner och vårt hem. Men mest så saknar jag min familj och släkt.
A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.
A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.
In association with
Dublin Core: Language: swe Subject: refugees, asylum, Sweden, A Million Stories