“We risked our lives to come here”

My name is Ali and I’m 17 years old. I’m from Afghanistan and I’m a refugee in Sweden. First of all, let me start by telling you why people flee from their home countries. One of the reasons may be that some people lack human rights. In Afghanistan, there was a war that lasted for several years. The war became worse during the summer, so that’s why I left my family at the age of 13.

I moved to Kabul and got a job at a hostel. It was not a good place for me because there were so many different types of people and I was afraid of them. I worked there for 8 months and I was tortured there. Then I left the hostel and got a job at a hospital as a cleaner. I lived for one year in Kabul and it was difficult for me. I was afraid I would be raped, because it is common and it usually happens to children.

I had heard that Iran was a nice country and that there was work there, so made plans to go there. I bought a ticket to Nimroz, a city in Iran. I found a smuggler and we agreed that he would help me to go to Iran and I payed him.

Flying from Afghanistan to Iran is the hardest journey for an Afghan. There is high probability that you will die during your trip there. I did’nt think the trip to Iran would be so difficult. I was a child and I thought it was a regular trip. I had no idea what difficulties I would experience.

We were about 20-30 people who traveled in a small truck from Nimroz to Tehran. The trip took about 3 days. We reached the border to Pakistan. We would have to sleep at the border in a place the smuggler had arranged. But all of a sudden another smuggler appeared and asked if we were Shia Muslims. When we answered that we are Shia, he said that we had to sleep somewhere else, because there was a smuggler who hated Shia Muslims. He would have killed us if he had found out that we were Shia. So we moved to another place, but we could not sleep because we were afraid that the smuggler would come after us. So we took turns to sleep.

In the morning we continued with another car. We arrived at a mountainous area with uneven terrain and had to continue by foot. We were about 200 people. We walked through several mountains, but eventually we were too tired to walk. The smuggler shouted at us that we wer’nt allowed to sit down and rest. There was an old man among us, who could’nt continue, so the smuggler just left him there. He probably died.

We were still in Pakistan. We walked for 20 hours until we saw a bright light. The smuggler told us that we had reached the border to Iran. He said we had to line up and not make any noise. We went by car to a city called Yazd. We had no time to eat a proper meal and we went on from Yazd. We were 12 people in the car that accommodated a maximum of 4 people.

We went to Shiraz. There we were placed in a motel. I saw that some of the people there smoked heroin. We slept there for 2 nights and it was very tough. Then we were placed in a bus. The air was bad and smelled of gas. We had to stay on the bus for 12 hours and could’nt sleep at all.

Finally we arrived in Tehran. We thought that all the difficulties were behind us, but we were wrong. We stayed in Iran for 10 months. Iranians are not bad people, but some are racists. We met many people with racist opinions and they shoted racist words to us.

I got a job in a factory. The first 3 months I did’nt go out at all. I just focused on the job, but I after a while I started going out. Then the police grabbed me and asked for documents. I lied and said I did’nt have the documents with me. They beat me and took my money. Then they let me go. After this event, I never went out again. I just worked and saved my money.

I decided to move to Turkey. I had no idea about the EU and did’nt know which countries were involved. I just wanted to go to Turkey. The trip there was very hard. We drove to the Oromiyeh border (a city located in Iran). We stayed there and the smugglers received us. I heard that it was very dangerous that night and if the police had seen us, they would have shot us.

First we drove a moped from Oromiyeh to Turkey and then we continued to walk. After 2 days and 2 nights we got there. Then we went bus with some Persians and Afghans who went to Istanbul. I asked for Afghans to be able to search for a job, but I got no help. I only had some money left. After a while I was told where the Afghans lived and I went there and asked for work, but it was difficult because everyone had the same problem.

I regretted that I had moved to Turkey. In the evenings I had to search for food in the trash can. I met an Afghan man working with a Turkish girl. He had plans to move to the EU so I could take over his job. I even got a room where I could sleep. I could’nt speak Turkish so I spoke to the girl in English. Eventually I mastered the job and I was quite pleased with the salary and food I received. But people in town were not so nice to me. I worked for 5 months and saved the money to take the boat to Greece.

I found a smuggler who could help me with the trip. He got 80 dollars. I went boat with some other people on the run. One of these persons was given the role of leader. The smuggler said we would be in about an hour but after 4 hours we were still not there. I could not swim so that’s why I was afraid. There were 5 boats that went together. 2 of them were drowned. Our boat was full of water and the engine was shut down. Everyone helped to turn on the engine and move on.

We thought we were almost coming but we were not, we drove a long way with plenty of water in the boat, After a while, we finally arrived on an island in Greece. we had to go all the way to reach a beach and there we could be registered to get a boat and get evidence. We had to stand in a long queue for a few days to buy a ticket to Athens. I did’nt have enough money and we were tired, hungry and thirsty. Sometimes we had to wait an entire day without food. The police came and handled the situation.

After 6 days of waiting, it was finally my turn. The ticket to Athens cost 80 Euro.

We got a special place on the boat. We could not move. Guards stood around us. After a few hours we were in Athens. Everyone was going to Victoria Park. I had no money left.  In the park there was a mess between Arabs and Afghans. In the morning the Greeks woke us up with kicks. We went on a bus to Macedonia. We even had to walk a bit. The police drove us to Hungary.We lived in a prison. We had to leave fingerprints and then we had to go to Frankfurt in Germany.

During the trip, I got to know that Sweden is a good country, where it is easy to get a residence permit. That’s why I chose Sweden. I have been granted a residence permit now and I’m doing well here. The only thing that hurts me is that I often hear that my friends and the other Afghans can’t stay. We risked our lives to come here, so we have the right to stay. But otherwise I am pleased and there are different possibilities and I know that I will be developing here. I miss my family and I hope I meet them some day.

Svenska: Jag heter Ali Sina och är 17 år gammal. Jag kommer från Afghanistan och är flykting i Sverige.

Först vill jag börja med att berätta varför man flyr från sina hemländer. En av anledningarna kan vara att man saknar mänskliga rättigheter. I Afghanistan pågick det ett krig och det varade i flera år. Kriget blev värre under sommaren, så det var därför lämnade jag min familj när jag var 13 år.

Jag flyttade till Kabul och fick jobb på ett vandrarhem. Det var inget bra ställe för mig, eftersom det fanns så många olika typer av människor där och jag var rädd för dem. Jag jobbade där i 8 månader och blev torterad. Jag lämnade vandrarhemmet och fick jobb på ett sjukhus som städare. Jag bodde i ett år i Kabul. Det var svårt för mig där. Jag var rädd att jag skulle bli våldtagen, eftersom det är vanligt och det brukar hända barn.

Jag hade hört att Iran var ett fint land och att det fanns jobb där, så jag ville åka dit. Jag köpte en biljett till Nimroz, en stad i Iran. Jag fann en smugglare. Vi kom överens om att jag skulle betala en summa till honom och att han skulle hjälpa mig att fly till Iran.

Vägen från Afghanistan till Iran är en mycket svår resa för en afghan. Det är stor sannolikhet att man dör under resan dit. Jag var bara ett barn och trodde att det skulle vara en vanlig resa. Jag hade ingen aning vilka svårigheter jag skulle få uppleva.

Vi åkte ca 20-30 personer från Nimroz till Teheran med en liten lastbil. Resan tog ungefär 3 dagar. Vi nådde gränsen till Pakistan. Vi skulle få sova över vid gränsen på ett ställe som smugglaren hade ordnat. Men så dök en annan smugglare upp och frågade om vi var shiamuslimer. När vi svarade ja, sade han att vi måste sova på ett annat ställe. Det fanns en smugglare som hatade shiamuslimer. Han skulle ha dödat oss om han fick reda på att vi var shia. Så vi flyttade till ett annat ställe, men vi kunde inte sova eftersom vi var rädda att han skulle komma efter oss. Så vi turades om att sova.

På morgonen åkte vi vidare med en annan bil. Vi kom fram till ett bergigt område med ojämn terräng och blev tvungna att fortsätta till fots. Vi var väldigt många, cirka 200 personer.

Vi vandrade igenom flera berg, men till slut orkade vi inte mer. Smugglaren skrek åt oss att vi inte fick sitta ner, att vi måste gå vidare. En person som var väldigt gammal orkade inte följa med, så smugglaren lämnade kvar honom där. Han dog förmodligen.

Vi var fortfarande kvar i Pakistan. Vi promenerade i 20 timmar tills vi fick syn på ett ljussken. Smugglaren berättade att vi hade kommit fram till gränsen mot Iran. Han sade att vi skulle gå på led och att vi inte skulle göra några oljud. Vi åkte med en bil mot en stad som heter Yazd. Vi fick inte äta ordentligt med mat och senare åkte vi vidare från Yazd. Vi var 12 personer i bilen som rymde max 4 personer.

Vi åkte till Shiraz. Där placerades vi på motell.  Jag såg att vissa av de som bodde där rökte heroin.

Vi sov över i 2 nätter och det var väldigt tufft. Efteråt placerades vi i en buss. Luften var dåligt och det luktade bensin. Vi fick stanna i 12 timmar på bussen och kunde inte sova på hela den tiden. Vi kom fram till Teheran. Nu trodde vi att alla svårigheter var bakom oss, men så blev det inte.

Vi stannade i Iran i 10 månader. Iranier är inte dåliga människor, men en del är rasister. Vi mötte många med rasistiska åsikter och de kallade oss för rasistiska saker.

Jag fick arbete på en fabrik. De första 3 månaderna gick jag inte ut överhuvudtaget. Jag fokuserade bara på jobbet. Men jag blev trött på det och började gå ut. Då grep polisen mig och frågade efter dokument. Jag ljög och sade att jag inte hade dokumenten med mig. De slog mig och tog mina pengar. Sedan släppte de mig. Efter denna händelsen så gick jag aldrig ut. Jag bara jobbade och sparade mina pengar.

Jag beslöt mig för att flytta till Turkiet. Jag kände inte till EU och vilka länder som var med. Jag ville bara komma till Turkiet.

Resan till Turkiet var väldigt jobbig. Vi körde till Oromiyeh (en stad som ligger i Iran). Vi övernattade där och smugglarna tog emot oss. Jag hörde att det hade varit väldigt farligt den natten. Om polisen hade sett oss, så skulle de ha skjutit oss.

Först åkte vi moped från Oromiyeh mot Turkiet och sedan promenerade vi. Efter 2 dagar och 2 nätter var vi framme. Sedan åkte vi buss tillsammans med några perser och afghaner som skulle till Istanbul. Jag frågade efter afghaner för att kunna söka jobb, men jag fick ingen hjälp. Jag hade bara lite pengar kvar. Efter ett tag fick jag veta var afghanerna bodde. Jag sökte upp dem och frågade jag efter jobb. Men det var svårt eftersom alla hade samma problem. Jag ångrade att jag hade flytt till Turkiet. På kvällarna sökte jag bland soporna för att hitta mat.

Jag träffade jag en afghansk man som jobbade i en affär tillsammans med en turkisk tjej. Han hade planer att flytta till EU, så jag fick överta hans jobb. Jag fick även ett rum där jag kunde sova. Jag kunde inte turkiska så jag pratade med tjejen på engelska. Så småningom behärskade jag jobbet och jag var ganska nöjd med lönen och maten jag fick. Men människor på stan var inte så trevliga mot mig. Jag jobbade kvar i 5 månader och sparade pengarna för att ta båten mot Grekland. Jag fann en smugglare som kunde hjälpa mig med resan. Han fick 80 dollar. Jag åkte båt tillsammans med några andra personer på flykt. En av dessa personerna fick rollen som ledare.

Smugglaren sade att vi skulle vara framme om en timme men efter 4 timmar så var vi fortfarande inte framme. Jag kunde inte simma så därför var jag rädd. Det var 5 båtar som åkte tillsammans. 2 av dom dränktes ner. Våran båt var full av vatten och motorn stängdes av. Alla hjälpte för att sätta på motorn och åka vidare.

Vi trodde vi var nästan framme men det var vi inte, vi körde en lång väg med fullt av vatten i båten,

efter ett tag så var vi äntligen framme på en ö i Grekland. vi fick gå hela dan för att nå till en strand och där kunde vi registers oss för att stiga på en båt och få bevis.

Vi fick stå i en lång kö i några dagar för att köpa biljett till Aten. Jag hade inte tillräckligt med pengar och vi var trötta, hungriga och törstiga. Ibland fick vi vänta en hel dag utan någon mat. Polisen kom och hanterade situationen. Efter 6 dagars väntan var det äntligen min tur. Biljetten till Aten kostade 80 Euro. Vi fick en speciell plats på båten. Vi kunde inte röra oss. Vakter stod runt omkring oss.

Efter några timmar var vi framme i Aten. Alla var på väg till Victoriaparken. Jag hade inga pengar att resa vidare för. I parken blev det bråk mellan araber och afghaner.

På morgonen väckte grekerna oss med sparkar. Vi åkte vidare med buss till Makedonien. Vi fick även promenera en bit. Polisen körde oss mot Ungern.Vi bodde i ett fängelse. Vi fick lämna fingeravtryck och sedan fick vi åka mot Frankfurt i Tyskland.

Under resan fick jag veta att Sverige är ett bra land, där det är lätt att få uppehållstillstånd. Det var därför jag valde Sverige. Jag har fått uppehållstillstånd nu och jag trivs bra här. Det enda som gör mig ledsen är att jag ofta får höra att mina kompisar och de andra afghanerna inte får stanna kvar. Vi riskerade våra liv för att komma hit, så vi har rätt att stanna och bo här.

Men annars så är jag nöjd och det finns olika möjligheter och jag vet att jag kommer att utvecklas här.

Jag saknar min familj och jag hoppas att jag träffar dem någon dag.


A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.

A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.

In association with



Dublin Core: Language: swe Subject: asylum, refugees, A Million Stories, Sweden