My name is Yalda and I’m 29 years old. I was born in Iran, but my parents are from Afghanistan. 2 years ago I came to Sweden.
Iran is my country of birth. I was born in Mashad, a city bordering Afghanistan. But I do not know anything about Afghanistan because I’ve never been there.
I only had permission to live in Mashad. If I were to go to another city, I had to get a travel permit and it cost too much. I have only lived in Mashad, but once I was in Tehran.
It was very difficult in Iran for the Afghans, for living. We did not get to university. It was also not easy to study at another school. But you could pay a person and that person could help you get to school.
We were harassed because we came from Afghanistan. Under Iranian law, Afghans have no right to study or to work. They also do not have the right to get an ID card, to take a driving license or to have a telephone subscription in their own name.
Since I was born in Iran, I was used to living there. I had no idea how it works in Afghanistan. But I have heard of my parents that it does not work well for those who live there.
The time went by. Of course, we had good things in many ways. I had some Persian friends. My dad also had some Persian friends.
What was difficult was that the Iranian authorities did not behave in a good way. I was forced, for example, to work illegal. It’s tough to be a woman in Iran. Either it is the father who has the power and determines the women or so the boys decide on their sisters in their respective families.
My father moved from Iran to Sweden 6 years ago and applied for asylum. My mother and I were alone in Iran.
My brothers wanted to help me move to Sweden. One of my brothers had a friend who lived in Sweden while his family remained in Iran. My mom got to know his family and my brothers thought he was a good man.
I had never met him, but had faith in him because he had lived abroad in a democratic country like Sweden.
I had heard that women are free in Sweden and have the right to decide over their lives. I thought he would have adapted to that society and hoped he would not have the power over a woman. That’s why I married him and we moved to Sweden.
Unfortunately, everything I had thought of that man was wrong. He was just like Afghan men. He decided on women, was intolerant. He wanted me to obey his orders. It did not work at all. We divorced. My dad gave me the blame and did not want to see me anymore.
I wanted to come to Sweden, apply for a residence permit, get a family, study at university and live my life in peace. Just like everyone else.
I was afraid I had no idea who I would meet, or how I could handle a new society with a whole new language. But I still thought I’d get it better.
Now I’m divorced and living with my sister. I have not received a residence permit yet. The Swedish Migration Board says that I have to leave Sweden and move back to Afghanistan, where I have never been. I also know that women have it worse than they have in Iran. My UT to Iran is no longer valid.
I learn Swedish while I work so I hope I can stay in Sweden.
I miss my mom. She and my sister live in Turkey. My mother is sick and needs me.
Svenska: Jag heter Yalda och är 29 år gammal. Jag är född i Iran, men mina föräldrar kommer från Afghanistan. För 2 år sedan kom jag till Sverige.
Iran är mitt födelseland. Jag föddes i Mashad, en stad som gränsar till Afghanistan. Men jag vet inget om Afghanistan för jag har aldrig varit där.
Jag hade bara tillstånd att bo i Mashad. Om jag skulle åka till en annan stad måste jag få resetillstånd och det kostade för mycket. Jag har bara bott i Mashad, men en gång var jag i Teheran.
Det var väldigt svårt i Iran för de afghaner som bodde där. Vi fick inte gå på universitet. Det var heller inte så lätt att få studera på någon annan skola. Men om du betalade en kontaktperson, så kunde den personen hjälpa dig att få gå i skolan.
Vi blev trakasserade för att vi kom från Afghanistan. Enligt iransk lag så har afghaner inte rätt att studera eller att arbeta. De har inte heller rätt att få ett ID-kort, att ta körkort eller att ha ett telefonabonnemang i eget namn.
Eftersom jag föddes i Iran så var jag van vid att bo där. Jag hade ingen aning hur det fungerar i Afghanistan. Men jag har hört av mina föräldrar att det inte går bra för de som bor där.
Tiden gick. Vi hade det förstås bra på många sätt. Jag hade några persiska vänner. Min pappa hade också några persiska vänner.
Det som var svårt var att de iranska myndigheterna inte bemötte oss på ett bra sätt. Jag tvingades t.ex. att jobba svart. Det är tufft att vara kvinna i Iran. Antingen är det pappan som har makten och bestämmer över kvinnorna eller så är det pojkarna som bestämmer över sina systrar i sina respektive familjer.
Min pappa flyttade från Iran till Sverige för 6 år sedan och sökte asyl. Min mamma och jag var då ensamma kvar i Iran.
Mina bröder ville hjälpa mig att flytta till Sverige. En av mina bröder hade en vän som bodde i Sverige, medan hans familj bodde kvar i Iran. Min mamma lärde känna hans familj och mina bröder trodde att han var bra man.
Jag hade aldrig träffat honom själv, men hade gott förtroende för honom, eftersom han hade bott utomlands i ett demokratiskt land som Sverige.
Jag hade hört att kvinnor är fria i Sverige och har rätt att bestämma över sina liv. Jag trodde att han skulle ha hunnit anpassa sig till det samhället och hoppades att han inte skulle vilja ha makt över en kvinna. Därför gifte jag mig med honom och vi flyttade till Sverige.
Tyvärr var allt jag hade trott om den mannen fel. Han var precis som afghanska män. Han bestämde över kvinnor, var intolerant. Han ville att jag ska lyda hans order. Det fungerade inte alls. Vi skilde oss. Min pappa gav mig skulden och vill inte träffa mig längre.
Jag ville komma till Sverige, ansöka om uppehållstillstånd, skaffa familj, läsa på universitet och leva mitt liv i fred. Precis som alla andra.
Jag var rädd för jag hade ingen aning om vem jag skulle träffa eller hur jag skulle kunna klara mig i ett nytt samhälle med ett helt nytt språk. Men jag tänkte ändå att jag kommer att få det bättre.
Nu är jag skild och bor tillsammans med min syster. Jag har inte fått uppehållstillstånd än. Migrationsverket säger att jag måste lämna Sverige och flytta tillbaka till Afghanistan, där jag aldrig har varit. Jag vet också att kvinnor har det värre än de har det i Iran. Mitt UT till Iran gäller inte längre.
Jag lär mig svenska medan jag arbetar så jag hoppas att jag får stanna kvar i Sverige.
Jag saknar min mamma. Hon och min syster bor i Turkiet. Min mamma är sjuk och behöver mig.
A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.
A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.
In association with
Dublin Core: Language: swe Subject: asylum, refugees, Sweden, A Million Stories