My name is Bahman, 18, from Afghanistan. I had a lot of trouble in Afghanistan because there was war in my country. I did not go to school. When we were sleeping then attacked on doors, then children and women came crying. People were injured then. It was difficult because I would love to move to somewhere and live my life. I felt bad because I came here.

Through the Pakistani mountains I went about 10 days. We were 100. Everyone was thinking about himself. Because we walked far through the mountains, the shoes broke and it blew under our feet. We went through an area between Turkey and Iran called Sarvan. There the whole area was mountainous and very loud. It was a family that had four children to bring. For those with four children it was even more difficult to go to the mountains to Turkey.

They did not manage to leave their one-year-old child between two large rocks. I could not help them because I already had one of their children with me. I had difficulty believing that they could really leave their child between the two rocks in order to move on. They had to move on otherwise they would not leave their children. We all were forced flight from death. When I saw the child lying there only the tears ran. It is still so when I think of the child I get a lump in my throat and think about it. What happened to it, it was only a year old child. Then we went 27 days on the border between Iran and Turkey. We got into Turkey anyway. Afterwards we got to get on a truck. We were many in the car and they had covered the truck with a plastic tarpaulin so nobody could see us. We arrived at the border between Turkey and Greece. There we were allowed to take a plastic boat. We were 45. 20 of us were children and family. It was at. four in the morning. It blew a lot because it was on the boat. The boat swung. Then we moved everyone here and there. I thought that we all died a hundred percent. It’s hard to sit in a plastic boat in the middle of the ocean. I’m still scared when I tell you. At halfway, we noticed that the boat was broken. Me and my mate saw that the boat broke down, then I told him to be quiet otherwise the children and family had to be afraid. I asked him to keep it handy, but it did not work. At first it was small but then it became bigger and bigger. Then all children and family noticed everyone began to cry.

There were two children who yelled and told their parents that they were afraid and wanted the parents to help them. It broke down when we were allowed to swim in the water. I myself had to drink a kilo of water. Either the head or leg was bent down into the water. When the head was in the water then felt uncomfortable and thought I was gone. I thought it was last minute I breathed. You must experience this in order to understand. We were 15-16 minutes in the water and just had to touch our hands. The wave movements moved us upside down. That’s when I realized that the two children who needed help disappeared. There was nothing heard, it was completely dark. You did not see anything. Then we saw that a big long distance boat came against us. I do not know how they were told we needed help. They shouted that we would calm down. They came to help us. That boat was from Greece. They carry us to the boat. There they wondered the two children of their children where their children took the road. After five minutes the two dives jumped into the water and searched for the children but they found none. Their parents fainted by the horrible news. They had difficulty believing what happened. They thought it was meaningless to arrive at Europe without their children.

We got a lot of water in the stomach, when they thought of the stomach, about a kilo of water came from the stomach. It tasted salty. When the head was in the water it hurt the head and got water in the throat. It felt very strange. We did not recognize our own effects other friends. We were completely confused and laughed so much that only the skin and legs were left by us.
We arrived at Budapest’s capital to Hungary then we took the train towards Austria. There people took us in a very nice way. We got bread, water. It felt like we ended up in a completely different world. When we arrived in Austria we thought it was a dream it was incredible. Women, men and children arrived to receive refugees. You got everything you needed. Water, food, and clothes. I still have a pair of shoes that I received. I thought that could not be true. It was just like a dream. Then we went to Germany. There people were very kind to us and everyone got food and everything else. From there we came to Denmark. We stayed there for 3 hours then got water and food and … Then we came to Sweden, to Malmö. Here people were very kind to me so I decided to seek asylum and stay here and live on.
I really enjoy it. Here is a nice country. I can study further. We can build the country together. When I came here, I could not write in my language either. I could not read. I started from zero. Now I can write and talk dari. I can also write and speak in Swedish. I have practice and studied a lot.

A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.

A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.

In association with

I moved to Kabul and got a job at a hostel. It was not a good place for me because there were so many different types of people and I was afraid of them. I worked there for 8 months and I was tortured there. Then I left the hostel and got a job at a hospital as a cleaner. I lived for one year in Kabul and it was difficult for me. I was afraid I would be raped, because it is common and it usually happens to children.

I had heard that Iran was a nice country and that there was work there, so made plans to go there. I bought a ticket to Nimroz, a city in Iran. I found a smuggler and we agreed that he would help me to go to Iran and I payed him.

Flying from Afghanistan to Iran is the hardest journey for an Afghan. There is high probability that you will die during your trip there. I did’nt think the trip to Iran would be so difficult. I was a child and I thought it was a regular trip. I had no idea what difficulties I would experience.

We were about 20-30 people who traveled in a small truck from Nimroz to Tehran. The trip took about 3 days. We reached the border to Pakistan. We would have to sleep at the border in a place the smuggler had arranged. But all of a sudden another smuggler appeared and asked if we were Shia Muslims. When we answered that we are Shia, he said that we had to sleep somewhere else, because there was a smuggler who hated Shia Muslims. He would have killed us if he had found out that we were Shia. So we moved to another place, but we could not sleep because we were afraid that the smuggler would come after us. So we took turns to sleep.

In the morning we continued with another car. We arrived at a mountainous area with uneven terrain and had to continue by foot. We were about 200 people. We walked through several mountains, but eventually we were too tired to walk. The smuggler shouted at us that we wer’nt allowed to sit down and rest. There was an old man among us, who could’nt continue, so the smuggler just left him there. He probably died.

We were still in Pakistan. We walked for 20 hours until we saw a bright light. The smuggler told us that we had reached the border to Iran. He said we had to line up and not make any noise. We went by car to a city called Yazd. We had no time to eat a proper meal and we went on from Yazd. We were 12 people in the car that accommodated a maximum of 4 people.

We went to Shiraz. There we were placed in a motel. I saw that some of the people there smoked heroin. We slept there for 2 nights and it was very tough. Then we were placed in a bus. The air was bad and smelled of gas. We had to stay on the bus for 12 hours and could’nt sleep at all.

Finally we arrived in Tehran. We thought that all the difficulties were behind us, but we were wrong. We stayed in Iran for 10 months. Iranians are not bad people, but some are racists. We met many people with racist opinions and they shoted racist words to us.

I got a job in a factory. The first 3 months I did’nt go out at all. I just focused on the job, but I after a while I started going out. Then the police grabbed me and asked for documents. I lied and said I did’nt have the documents with me. They beat me and took my money. Then they let me go. After this event, I never went out again. I just worked and saved my money.

I decided to move to Turkey. I had no idea about the EU and did’nt know which countries were involved. I just wanted to go to Turkey. The trip there was very hard. We drove to the Oromiyeh border (a city located in Iran). We stayed there and the smugglers received us. I heard that it was very dangerous that night and if the police had seen us, they would have shot us.

First we drove a moped from Oromiyeh to Turkey and then we continued to walk. After 2 days and 2 nights we got there. Then we went bus with some Persians and Afghans who went to Istanbul. I asked for Afghans to be able to search for a job, but I got no help. I only had some money left. After a while I was told where the Afghans lived and I went there and asked for work, but it was difficult because everyone had the same problem.

I regretted that I had moved to Turkey. In the evenings I had to search for food in the trash can. I met an Afghan man working with a Turkish girl. He had plans to move to the EU so I could take over his job. I even got a room where I could sleep. I could’nt speak Turkish so I spoke to the girl in English. Eventually I mastered the job and I was quite pleased with the salary and food I received. But people in town were not so nice to me. I worked for 5 months and saved the money to take the boat to Greece.

I found a smuggler who could help me with the trip. He got 80 dollars. I went boat with some other people on the run. One of these persons was given the role of leader. The smuggler said we would be in about an hour but after 4 hours we were still not there. I could not swim so that’s why I was afraid. There were 5 boats that went together. 2 of them were drowned. Our boat was full of water and the engine was shut down. Everyone helped to turn on the engine and move on.

We thought we were almost coming but we were not, we drove a long way with plenty of water in the boat, After a while, we finally arrived on an island in Greece. we had to go all the way to reach a beach and there we could be registered to get a boat and get evidence. We had to stand in a long queue for a few days to buy a ticket to Athens. I did’nt have enough money and we were tired, hungry and thirsty. Sometimes we had to wait an entire day without food. The police came and handled the situation.

After 6 days of waiting, it was finally my turn. The ticket to Athens cost 80 Euro.

We got a special place on the boat. We could not move. Guards stood around us. After a few hours we were in Athens. Everyone was going to Victoria Park. I had no money left.  In the park there was a mess between Arabs and Afghans. In the morning the Greeks woke us up with kicks. We went on a bus to Macedonia. We even had to walk a bit. The police drove us to Hungary.We lived in a prison. We had to leave fingerprints and then we had to go to Frankfurt in Germany.

During the trip, I got to know that Sweden is a good country, where it is easy to get a residence permit. That’s why I chose Sweden. I have been granted a residence permit now and I’m doing well here. The only thing that hurts me is that I often hear that my friends and the other Afghans can’t stay. We risked our lives to come here, so we have the right to stay. But otherwise I am pleased and there are different possibilities and I know that I will be developing here. I miss my family and I hope I meet them some day.

Svenska: Jag heter Ali Sina och är 17 år gammal. Jag kommer från Afghanistan och är flykting i Sverige.

Först vill jag börja med att berätta varför man flyr från sina hemländer. En av anledningarna kan vara att man saknar mänskliga rättigheter. I Afghanistan pågick det ett krig och det varade i flera år. Kriget blev värre under sommaren, så det var därför lämnade jag min familj när jag var 13 år.

Jag flyttade till Kabul och fick jobb på ett vandrarhem. Det var inget bra ställe för mig, eftersom det fanns så många olika typer av människor där och jag var rädd för dem. Jag jobbade där i 8 månader och blev torterad. Jag lämnade vandrarhemmet och fick jobb på ett sjukhus som städare. Jag bodde i ett år i Kabul. Det var svårt för mig där. Jag var rädd att jag skulle bli våldtagen, eftersom det är vanligt och det brukar hända barn.

Jag hade hört att Iran var ett fint land och att det fanns jobb där, så jag ville åka dit. Jag köpte en biljett till Nimroz, en stad i Iran. Jag fann en smugglare. Vi kom överens om att jag skulle betala en summa till honom och att han skulle hjälpa mig att fly till Iran.

Vägen från Afghanistan till Iran är en mycket svår resa för en afghan. Det är stor sannolikhet att man dör under resan dit. Jag var bara ett barn och trodde att det skulle vara en vanlig resa. Jag hade ingen aning vilka svårigheter jag skulle få uppleva.

Vi åkte ca 20-30 personer från Nimroz till Teheran med en liten lastbil. Resan tog ungefär 3 dagar. Vi nådde gränsen till Pakistan. Vi skulle få sova över vid gränsen på ett ställe som smugglaren hade ordnat. Men så dök en annan smugglare upp och frågade om vi var shiamuslimer. När vi svarade ja, sade han att vi måste sova på ett annat ställe. Det fanns en smugglare som hatade shiamuslimer. Han skulle ha dödat oss om han fick reda på att vi var shia. Så vi flyttade till ett annat ställe, men vi kunde inte sova eftersom vi var rädda att han skulle komma efter oss. Så vi turades om att sova.

På morgonen åkte vi vidare med en annan bil. Vi kom fram till ett bergigt område med ojämn terräng och blev tvungna att fortsätta till fots. Vi var väldigt många, cirka 200 personer.

Vi vandrade igenom flera berg, men till slut orkade vi inte mer. Smugglaren skrek åt oss att vi inte fick sitta ner, att vi måste gå vidare. En person som var väldigt gammal orkade inte följa med, så smugglaren lämnade kvar honom där. Han dog förmodligen.

Vi var fortfarande kvar i Pakistan. Vi promenerade i 20 timmar tills vi fick syn på ett ljussken. Smugglaren berättade att vi hade kommit fram till gränsen mot Iran. Han sade att vi skulle gå på led och att vi inte skulle göra några oljud. Vi åkte med en bil mot en stad som heter Yazd. Vi fick inte äta ordentligt med mat och senare åkte vi vidare från Yazd. Vi var 12 personer i bilen som rymde max 4 personer.

Vi åkte till Shiraz. Där placerades vi på motell.  Jag såg att vissa av de som bodde där rökte heroin.

Vi sov över i 2 nätter och det var väldigt tufft. Efteråt placerades vi i en buss. Luften var dåligt och det luktade bensin. Vi fick stanna i 12 timmar på bussen och kunde inte sova på hela den tiden. Vi kom fram till Teheran. Nu trodde vi att alla svårigheter var bakom oss, men så blev det inte.

Vi stannade i Iran i 10 månader. Iranier är inte dåliga människor, men en del är rasister. Vi mötte många med rasistiska åsikter och de kallade oss för rasistiska saker.

Jag fick arbete på en fabrik. De första 3 månaderna gick jag inte ut överhuvudtaget. Jag fokuserade bara på jobbet. Men jag blev trött på det och började gå ut. Då grep polisen mig och frågade efter dokument. Jag ljög och sade att jag inte hade dokumenten med mig. De slog mig och tog mina pengar. Sedan släppte de mig. Efter denna händelsen så gick jag aldrig ut. Jag bara jobbade och sparade mina pengar.

Jag beslöt mig för att flytta till Turkiet. Jag kände inte till EU och vilka länder som var med. Jag ville bara komma till Turkiet.

Resan till Turkiet var väldigt jobbig. Vi körde till Oromiyeh (en stad som ligger i Iran). Vi övernattade där och smugglarna tog emot oss. Jag hörde att det hade varit väldigt farligt den natten. Om polisen hade sett oss, så skulle de ha skjutit oss.

Först åkte vi moped från Oromiyeh mot Turkiet och sedan promenerade vi. Efter 2 dagar och 2 nätter var vi framme. Sedan åkte vi buss tillsammans med några perser och afghaner som skulle till Istanbul. Jag frågade efter afghaner för att kunna söka jobb, men jag fick ingen hjälp. Jag hade bara lite pengar kvar. Efter ett tag fick jag veta var afghanerna bodde. Jag sökte upp dem och frågade jag efter jobb. Men det var svårt eftersom alla hade samma problem. Jag ångrade att jag hade flytt till Turkiet. På kvällarna sökte jag bland soporna för att hitta mat.

Jag träffade jag en afghansk man som jobbade i en affär tillsammans med en turkisk tjej. Han hade planer att flytta till EU, så jag fick överta hans jobb. Jag fick även ett rum där jag kunde sova. Jag kunde inte turkiska så jag pratade med tjejen på engelska. Så småningom behärskade jag jobbet och jag var ganska nöjd med lönen och maten jag fick. Men människor på stan var inte så trevliga mot mig. Jag jobbade kvar i 5 månader och sparade pengarna för att ta båten mot Grekland. Jag fann en smugglare som kunde hjälpa mig med resan. Han fick 80 dollar. Jag åkte båt tillsammans med några andra personer på flykt. En av dessa personerna fick rollen som ledare.

Smugglaren sade att vi skulle vara framme om en timme men efter 4 timmar så var vi fortfarande inte framme. Jag kunde inte simma så därför var jag rädd. Det var 5 båtar som åkte tillsammans. 2 av dom dränktes ner. Våran båt var full av vatten och motorn stängdes av. Alla hjälpte för att sätta på motorn och åka vidare.

Vi trodde vi var nästan framme men det var vi inte, vi körde en lång väg med fullt av vatten i båten,

efter ett tag så var vi äntligen framme på en ö i Grekland. vi fick gå hela dan för att nå till en strand och där kunde vi registers oss för att stiga på en båt och få bevis.

Vi fick stå i en lång kö i några dagar för att köpa biljett till Aten. Jag hade inte tillräckligt med pengar och vi var trötta, hungriga och törstiga. Ibland fick vi vänta en hel dag utan någon mat. Polisen kom och hanterade situationen. Efter 6 dagars väntan var det äntligen min tur. Biljetten till Aten kostade 80 Euro. Vi fick en speciell plats på båten. Vi kunde inte röra oss. Vakter stod runt omkring oss.

Efter några timmar var vi framme i Aten. Alla var på väg till Victoriaparken. Jag hade inga pengar att resa vidare för. I parken blev det bråk mellan araber och afghaner.

På morgonen väckte grekerna oss med sparkar. Vi åkte vidare med buss till Makedonien. Vi fick även promenera en bit. Polisen körde oss mot Ungern.Vi bodde i ett fängelse. Vi fick lämna fingeravtryck och sedan fick vi åka mot Frankfurt i Tyskland.

Under resan fick jag veta att Sverige är ett bra land, där det är lätt att få uppehållstillstånd. Det var därför jag valde Sverige. Jag har fått uppehållstillstånd nu och jag trivs bra här. Det enda som gör mig ledsen är att jag ofta får höra att mina kompisar och de andra afghanerna inte får stanna kvar. Vi riskerade våra liv för att komma hit, så vi har rätt att stanna och bo här.

Men annars så är jag nöjd och det finns olika möjligheter och jag vet att jag kommer att utvecklas här.

Jag saknar min familj och jag hoppas att jag träffar dem någon dag.

A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.

A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.

In association with

My family had difficulty in supporting themselves. When the police arrested my father I was 14 years old. I don’t not know where they sent him. Maybe to Syria or to Afghanistan. They also grabbed me several times because they thought I was old enough to send to Syria. My mother was very worried that the same thing would happen to me as to my father.

When I left Iran, my mother told the smuggler that she would pay the sum when I arrived. First I went to Tehran then I arrived at the border between Iran and Turkey. We waited until it got dark.

We almost got killed in a traffic accident. We were 4 groups that fled. The police arrested on of the groups and sent it to Afghanistan. It was almost after midnight that the smugglers came to us and informed us that we would climb a mountain. It took us 24 hours before we crossed the border between Iran and Turkey. It was very difficult. The policemen started shooting at us. I missed my family because it was very tough to be away from them. I got a toothache.

After two days, we were told that we could travel from Turkey to Greece. We paid the sum to the smugglers. Then we went to the border between Turkey and Greece. From there we went by boat to another city belonging to Greece.
It was very windy at sea. The boat trip took three hours. I thought I would die. I saw a child drowning.

When we arrived, we were finally allowed to get some sleep. We registered as refugees and then we could proceed. We went to Greece’s capital Athens with a big boat. The smugglers fooled us and we had to walk all the way from there.

On our way to Macedonia, we experienced one of the most dangerous roads during our trip. Several people from nearby villages told us that they would kill us if we did not follow them.

After we left Macedonia’s capital and were on our way to Serbia, the police arrested us. They had a law that said that if you go by car and they grab us in the car we would be imprisoned.

I was in prison in Macedonia for 3 months. Then I went to Serbia.
Sometimes we took a train and sometimes we walked. It was hard to walk, so we turned to a smuggler who arranged a car for us. We drove to Germany. Then I took a train to Hamburg and from there I went to Sweden.

At first it was very difficult for me in Sweden. I didn’t know anyone, and I kept thinking about my family, that were so far away from me. 10 countries were between us. I had no mobile, so I could not contact them.
After 1 or 2 months I found an association where I could communicate with other Afghan children and even with swedish people.

During the summer I started to study. I was so happy thinking that I would have the opportunity to build my future and be able to help my family.
I learned Swedish during the first year.

My life had been very difficult. I had lost my dad when I was 14 years old and we had trouble with the economy. We only earned enough money to survive for the day. I was constantly thinking about my family during the first three months. It was incredibly difficult. I was thinking of my mother who had no husband and had to take care of 5 children.

I did an interview at the Migration Board and it took 9 months to get an answer. My application was rejected. After 4-5 months, I received my second rejection. I got in touch with my family through facebook before I received the second rejection. I was so glad I could get in touch with my mother. My family was happy to know that I was still alive.

At first, I did’nt tell them about the rejection, but after a while, I thought they were ready to hear about my situation. Mom said I must never lose faith, because everything will be fine in the end.

Now I’m waiting for a third message from the Migration Board. I have received all grades from the elementary school so that I can apply to high school. I want to build a future and start a good life here.

Svenska: Jag heter Farhad och är från Afghanistan. Ålder: 18 år.

Mitt liv var väldigt svårt i Iran, eftersom jag inte hade uppehållstillstånd där.
Jag var 14 år gammal och var ganska lång, så poliserna hade ögonen på mig.
Jag kunde inte gå i skolan och jag kunde inte leka med andra barn.

Min familj hade svårt att försörja sig. När jag var 14 år så grep polisen min pappa. Jag vet inte vart de skickade honom. Kanske till Syrien eller Afghanistan. De grep även mig flera gånger för de tänkte att jag var tillräckligt gammal för att de skulle kunna skicka mig till Syrien.

Min mamma var väldigt orolig för att samma sak skulle hända mig som med min pappa,
När jag lämnade Iran så sade min mamma till smugglaren att hon skulle betala summan när jag var framme.

Först åkte jag till Teheran sedan vidare till gränsen mellan Iran och Turkiet. Där väntade vi tills det blev mörkt. På vägen dit var det nära att vi dödades i en trafikolycka.

Vi var 4 grupper som gav oss iväg. Poliserna grep en grupp och skickade den till Afghanistan. Det var nästan efter midnatt som smugglarna kom till oss och informerade oss om att vi skulle klättra upp på ett berg. Det tog oss 24 timmar innan vi kom över gränsen mellan Iran och Turkiet.

Det var väldigt svårt att komma över gränsen. Poliserna började skjuta mot oss. Jag längtade efter min familj för det var väldigt tufft att vara borta från dem. Jag fick ont i en tand.
Efter två dygn fick vi veta att vi kunde åka från Turkiet till Grekland. Vi betalde summan till smugglarna. Sedan åkte vi till gränsen mellan Turkiet och Grekland. Därifrån åkte vi med båt till en annan stad som tillhörde Grekland.

Det blåste väldigt mycket ute på havet. Båtfärden på tog tre timmar. Jag trodde att jag skulle dö. Jag såg ett barn som drunknade.

När vi var framme fick vi äntligen sova. Vi anmälde oss som flyktingar och kunde sedan åka vidare. Vi åkte till Greklands huvudstad Aten med en stor båt. Smugglarna lurade oss och vi blev tvungna att gå hela vägen därifrån.

På väg till Makedonien upplevde vi en av de farligaste vägarna under vår resa. Flera människor från närliggande byar sade till oss att de skulle döda oss om vi inte följde dem.

Efter att vi åkt från Makedoniens huvudstad och var på väg till Serbien, så grep polisen oss. Det fanns ett lag om att om vi åker med bil och de griper oss i bilen så skulle vi hamna i fängelse.

Jag satt i fängelse i Makedonien i 3 månader. Sedan åkte jag till Serbien.
Ibland tog vi tåg och ibland gick vi. Det var svårt att gå så vi fick tag på en smugglare som ordnade en bil till oss. Vi körde bilen till Tyskland. Sedan tog jag tåg till Hamburg och därifrån åkte jag till Sverige.

I början var det väldigt svårt för mig i Sverige. Jag kände inte någon och jag tänkte hela tiden på att min familj var så långt ifrån mig. 10 länder var mellan oss. Jag hade ingen mobil heller så jag kunde inte nå eller kontakta dem. Efter 1-2 månader så hittade jag en förening där jag kunde kommunicera med andra afghanska barn och även svenskar.

Under sommaren så började vi studera i skolan. Jag var så glad och tänkte att jag skulle få möjlighet att bygga min framtid och hitta min familj och kunna hjälpa dem.
Jag lärde mig svenska under första året. Jag tänkte hela tiden på min familj under de 3 första månaderna. Det var otroligt svårt. Jag tänkte på min mamma som inte hade någon man och skulle ta hand om och försörja 5 barn.

Mitt liv hade varit väldigt svårt. Jag hade förlorat min pappa när jag var 14 år gammal och vi hade det svårt med ekonomin. Vi tjänade bara tillräckligt med pengar för att kunna överleva för dagen.
Jag gjorde en intervju i migrationsverket och det tog mig 9 månader för att få besked. Det blev avslag. Efter 4-5 månader fick jag mitt andra avslag. Jag fick kontakt med min familj genom facebook innan jag hade fått det andra avslaget. Jag var så glad att jag kunde få kontakt med min mamma. Min familj var glada att få veta att jag fortfarande levde.

Först berättade jag inte om avslagen, men efter ett tag så tyckte jag att de var dags att berätta om min situation. Mamma sade att jag aldrig skulle tappa min tro och inte ta mitt liv, för det kommer att bli bra till slut.

Nu väntar jag på ett tredje besked från migrationsverket och jag har fått alla betyg från grundskolan så att jag kan söka till gymnasiet. Jag vill bygga en framtid och starta ett bra liv här.

A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.

A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.

In association with

I have received “No” from the Swedish Migration Board three times.From Iran I came to Turkey along with a few and we stayed there for a month. Then I tried to move on to Greece but it was not easy. We got stuck in Turkey. For 10 days we lived outside a police station without water and food. Some of my friends did not survive. When I think of the days we experienced, it feels terrible. I feel bad when I remember it. Overall, it took 3 months until I came to Sweden.

I really enjoy it. But unfortunately, I was sick once and then I called my parents. They wanted to know if I had it and why I did not feel well. When I told them I’m with a guy they were then cursed and they thought I had been scandalized and had been greatly upset both in our family and in society so if I returned to Afghanistan I will be sentenced to death by stoning according to an imam who told it to my dad at a mosque in Afghanistan.

I’m not well. When I lie in bed and try to fall asleep I think of horrible thoughts. If I move back to Afghanistan, they will either hang me or stone me. I feel bad about those thoughts. I just want to live my life just like everyone else and decide on it. I do not want anyone else to decide over my life.

Svenska: Jag heter Mansour och jag är 19 år gammal från Afghanistan.
Redan när jag var 10 år kände jag på mig att jag var lite annorlunda jämfört med andra barn men jag vågade inte berätta för min familj. Jag upptäckte att den här frågan var förbjuden även i Iran. Jag kunde inte stanna där heller så blev jag tvungen att fly därifrån till Sverige för att söka asyl.
Jag har fått ”Nej” från Migrationsverket tre gånger.

Från Iran kom jag till Turkiet tillsammans med några stycken och vi stannade där i en månad. Sedan försökte jag komma vidare till Grekland men det var inte lätt. Vi fastnade i Turkiet. I 10 dygn bodde vi utanför en polisstation utan vatten och mat. Några av mina kompisar överlevde inte. När jag tänker på de dagarna vi upplevde känns det hemskt. Jag mår illa när jag kommer ihåg det. Sammanlagt tog det 3 månader tills jag kom till Sverige.

Jag trivs jättebra. Men tyvärr blev jag sjuk en gång och då ringde jag till mina föräldrar. De ville veta ur jag hade det och varför jag inte mådde bra. När jag berättade för dem att jag är tillsammans med en kille blev de då förbannade och de tyckte att jag hade ställt till skandal och hade väckt stor förargelse både hos vår släkt och i samhället så om jag kommer tillbaka till Afghanistan kommer jag att dömas till döden genom stening enligt en imam som berättade det för min pappa på en moské i Afghanistan.

Jag har det inte bra. När jag ligger i sängen och försöker somna då tänker jag på hemska tankar. Om jag flyttar tillbaka till Afghanistan kommer de antingen hänga mig eller stena mig. Jag mår dåligt av de tankarna. Jag vill bara leva mitt liv precis som alla andra och bestämma över det. Jag vill inte att någon annan ska bestämma över mitt liv.

A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.

A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.

In association with

Then I was 8-9 years old. When dad was gone, there were some people who wanted to use me. They forced me to dance on the table for a big male audience. At first they told my mother that I would get a job with them and then I would make money. They came and picked me up once a week and sometimes twice a week.

After a while, we all had to flee from there to Iran. In Iran, Afghan is not treated good. I worked to support the family. It did not take long for the Persian police to grab me because I was a paperless from Afghanistan. They commanded me to either leave Iran and move back to Afghanistan or go to war in Syria against Syrian people. I did not want to kill any person or die. Therefore, I decided to flee from Iran to a country in the EU.

We first came to Turkey and from there I came to Greece. The smuggler first told us to go from Iran to Turkey, it would take 2-3 hours but it took 13-14 hours. On the border between Iran and Turkey, the Iranian police shot us and then some of my friends died. We got to run here and there to survive. After an hour, we gathered again and we went to Turkey’s border. Then we got the help of the smuggler to go for a rubber boat to Greece. We were 40-50 who got life jackets and were placed in the boat. There was a boat that drove in front of our boat. We saw that the other boat got broken and everyone drowned in the boat. We were not allowed to do anything to help them.

When we arrived in Greece on an island, we all became wet and took off the West. We noticed that those Wests were not real life jackets. We finally arrived in Sweden after a long trip.

I do not like Sweden because I have nowhere to sleep. We were placed at Scandic Hotel during the first day in Sweden. We stayed a month in the hotel then we stayed at home with a family, me and my brother. Now that I’ve reached 18, they separated us from each other. I received “No” from the Swedish Migration Board. He was allowed to stay in Sweden because he is under 18 years old. I thought I came to a quiet and free country, where I could study and help my family.

But now I have nowhere to live either. When I wake up, I lack motivation in my life for the bed I sleep at do not belong to me, the house I live does not belong to me. I miss most my family. I wish to meet them someday, hear their voice.

We have not heard anything from our family for 10 months. I pray that the Swedish Migration Board will listen to me and help me. I will appeal as soon as possible. I was a believer, but after a lot of trouble in my life I’ve lost it. I do not want to believe it either.

Svenska: Mitt namn är Hassan från Afghanistan. När jag bodde i Afghanistan tillsammans med min familj hade min pappa fått något problem med ett parti som kallades ”Vahdati”. Han blev tvungen att gömma sig någonstans. Då var jag 8-9 år gammal. När pappa var borta dök det upp några personer som ville utnyttja mig. De tvingade mig för att dansa på bordet för en stor manlig publik. Först berättade de för min mamma att jag kommer få ett jobb hos dem och då skulle jag tjäna pengar. De kom och hämtade mig en gång i veckan och ibland två gånger i veckan. Då måste jag ha en bjällra om vristerna och dansa för dem på deras fester.

Efter ett tag blev vi alla tvungna att fly därifrån till Iran. I Iran har afghaner det inte bra. Där arbetade jag för att försörja familjen. Det dröjde inte länge för persiska polisen grep mig för jag var en papperslös från Afghanistan. De befallde att jag måste antingen lämna Iran och flytta tillbaka till Afghanistan eller kriga i Syrien mot syriska folk. Jag ville inte döda någon människa eller dö. Därför bestämde jag mig att fly från Iran till ett land i EU.

Vi kom först till Turkiet och därifrån kom jag till Grekland. Smugglaren sa först till oss att åka från Iran till Turkiet, det skulle ta 2-3 timmar men det tog 13-14 timmar. På gränsen mellan Iran och Turkiet sköt iranska polisen oss och då dog några av mina kompisar. Vi fick springa hit och dit för att överleva. Efter en timme samlades vi igen och vi gick till Turkiets gräns. Sedan fick vi hjälp av smugglaren för att åka en gummibåt mot Grekland. Vi var 40-50 stycken som fick flytvästar och placerades i båten. Det var en båt som åkte framför vår båt. Vi såg att den skadades och alla drunknade som var i båten. Vi fick inte göra någonting för att hjälpa de.

När vi var framme i Grekland på en ö blev vi alla blöta och tog av västarna. Då kramade vi ur vattnet, vi märkte att dem västarna var inte riktiga flytvästar. Risken att drunkna för oss var stor tänkte vi.

Vi var äntligen framme i Sverige efter en lång resa.

Jag trivs inte i Sverige för jag har ingenstans att sova. Vi placerades på Hotell Scandic under första dagen i Sverige. Vi bodde en månad på hotellet sedan bodde vi hemma hos en familj, jag och min bror. Nu när jag har blivit 18 skilde de oss från varandra. Jag fick ”Nej” från Migrationsverket. Han fick stanna i Sverige för han är under 18 år. Jag trodde jag kom till ett lugnt och fritt land, där kunde jag studera och hjälpa min familj. Men nu har jag ingenstans att bo heller. När jag vaknar saknar jag motivation i mitt liv för sängen jag sover i hör inte till mig, huset jag bor hör inte till mig.

Jag saknar mest min familj. Jag önskar att träffa dem någon gång, höra deras röst. Vi har inte hört någonting från vår familj under 10 månader. Jag ber att Migrationsverket skall lyssna på mig och hjälpa mig. Jag kommer att överklaga så fort som möjligt.

Jag var en troende människa men efter massa svårigheter i mitt liv har jag tappat det. Jag vill inte tro på det heller.

A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.

A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.

In association with

A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.

A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.

In association with

Svenska: Jag heter Karima och är 33 år gammal, jag kom från Afghanistan. Jag ritade mina barn, blommor och mitt hus i hemlandet.

A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.

A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.

In association with

Svenska: Jag heter Ashraf, jag kommer från Afghanistan. Jag är 22 år gammal. Jag har ritat ett träd av frihet och jag önskar fred till hela världen.

A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.

A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.

In association with

Svenska: Jag heter Basir, jag kommer från Afghanistan. Jag är 24 år gammal och kom till Sverige 2009. Jag ritade en sorglig händelse vid gränsen i Grekland. Jag har skrivit “Vi är lika men ändå olika”. Jag ritade också flyktingar som säger “Jag föddes i ett fel land”, “Min framtid är på andra sidan av havet” och “Jag har lämnat min familj”.

A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.

A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.

In association with

Svenska: Jag heter Sami och är 19 år gammal och kommer från Afghanistan. Jag kom till Sverige 2015. Jag har ritat ett barn som är glad och håller en ballong i Afghanistan.

A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.

A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.

In association with