My name is Mona from Baghdad and I am 27 years old. Mother to two children. I live in Malmo, recently two years ago.
I was born in Baghdad. My dad was a communist and he raised me and my 4 siblings in a different way from the tradition in Iraq. The woman has her rights and lives in her own way. I grew up with these thoughts from my dad. But when I got older, my thoughts broke with the society in Baghdad.
May 1st, 2003, I went with my father to a communist meeting in Baghdad.There were a lot of people and you can say that my way in life started from that day. I started working on the human rights and questions of women and young people.
I wanted to continue my work despite the difficulties. It was not a road with flowers and roses, it was a road filled with roofs. For a while, women began Selling themselves in Iraq, and then we began lectures and went around to talk about the situation in Iraq. We were shocked when the government began to go against our work. Everybody knows how corrupt the government is and they started harassing us.
We wanted the Iraqi woman to stand on her own and not be financially dependent on the man. But we encountered many difficulties with our work and then I decided to leave the country. I did not choose it but had to. Then I thought a lot about the future of my two children.
I fled with my two children from Iraq to Turkey in 2015. I could not stay in Turkey because I had no paper. I did not want to flee through the ocean because I had two children with me, I’m their mother, but I have no right to decide on their lives and risk their lives.
It was very difficult for me. I started looking for a smuggler to flee out of Turkey. We found a smuggler who tricked us. I had to flee through the ocean. It was a very difficult decision, during that time my life stopped. I could only choose one of the kids, either my son or daughter. It is not possible to describe the difficult feeling I had. I can not save both if we drown, I have to choose one of them. My son was 3 years old and my daughter 5 years old.
I chose my daughter and brought her over the sea. I brought a rope and clenched my hand with my daughter’s hand so that she did not get lost from me if we drowned. You can still see the marks from the rope on my arm. The flight of the sea went well and we managed to reach Greece, but the problem was that my son was left in Turkey.
I can not describe my feeling in the ocean, but it felt like I was not a human being between the sea and the sky. I asked myself, should all this happen because of my opinions and my work in the home country? The hard thing was that I left my 3-year-old son with a family and the risk was that he could have lived orphaned if I and the daughter had drowned. It was very tough.
I had a sister who lived in Sweden and I had communication with her throughout the flight. She said to me come to Sweden, it is the best country in Europe, and they have rights for women and humans are humble.
People usually rename the escape route to “The Road to Death” but I want to rename it to “The Road From Death”. For people flying from death to survive.
My son was with some acquaintances I knew in Turkey, but my brother also fled from Iraq and brought my son to Sweden, now my son has arrived in Sweden. When my brother told me to bring my son over the ocean, I was very scared. I turned off the phone because I did not want to hear any bad news. But they managed and now he is here with me too.
I live well in Sweden, but the hard part is that I have to start from the beginning. I’m currently reading SFI. I’m also taking the driving license right now. I see a bright future for my children. A better future than they had received in Iraq, too bad to say that in my country, but this is reality. I would like to say that refugees who come here want to work and live for safety, they fly from war and misery. You have to fly, its not a choice.
Svenska: Jag heter Mona från Bagdad och är 27 år gammal. En mamma till två barn. Jag bor just nu i Malmö sen två år tillbaka.
Jag föddes i Bagdad. Min pappa var kommunist och han uppfostrade mig och mina 4 syskon på ett annorlunda sätt än den manliga traditionen i Irak. Kvinnan har sina rättigheter och leva sitt liv på sitt eget sätt. Jag växte upp med dessa tankar från min pappa. Men när jag blev äldre så krockade mina tankar med samhället i Bagdad. 1: a maj 2003 gick jag tillsammans med min pappa till en kommunist möte i Bagdad. Det var mycket folk och man kan säga att min väg i livet började från den dagen. Jag började arbeta med kvinnliga och ungas rättigheter och frågor.
Jag ville fortsätta med mitt arbete trots svårigheterna. Det var inte en väg med blommor och rosor utan en väg fylld med taggar. En tid började kvinnor säljas i Irak och då började vi anordna föreläsningar och åka runt för att prata om situationen i Irak. Vi blev chockade när regeringen började gå emot vårt arbete. Alla vet hur korrupt regeringen är och de började trakassera oss.
Vi ville att den Irakiska kvinnan skulle stå på egna ben och inte vara ekonomisk beroende av mannen. Men vi stötte på många svårigheter med vårt arbete och då bestämde jag mig lämna landet. Jag valde inte det utan var tvungen. Sedan tänkte jag mycket på mina två barns framtid.
Jag flydde tillsammans med mina två barn från Irak till Turkiet 2015. Jag kunde inte stanna kvar i Turkiet för jag hade inga papper. Jag ville inte fly genom havet för att jag hade två barn med mig, jag är deras mamma men jag har inte rätt att bestämma över deras liv och riskera deras liv. Det var mycket svårt för mig. Jag började leta efter en smugglare för att flyga ut från Turkiet. Vi hittade en smugglare som lurade oss. Jag var då tvungen att fly via havet. Det var ett mycket svårt beslut, under den tiden stannade mitt liv. Jag kunde bara välja ett av barnen, antingen min son eller dotter.
Det går inte att beskriva den svåra känslan som jag hade. Jag kan inte rädda båda om vi drunknar, jag måste välja en av de. Min son var 3 år gammal och min dotter 5 år. Jag valde min dotter och tog med henne över havet. Jag tog med ett rep och knöt fast min hand med min dotters hand, så att hon inte försvinner från mig om vi drunknar. Man kan fortfarande se märken från repet på min arm. Flyktresan över havet gick bra och vi klarade oss fram till Grekland, men problemet var att min son var kvar i Turkiet.
Jag kan inte beskriva min känsla i havet, men det kändes som jag inte var en människa, man var mellan havet och himlen. Jag frågade mig själv, ska allt det här ske på grund av mina åsikter och mitt arbete i hemlandet? Det svåra var att jag lämnade min 3-åriga son hos en familj och risken var att han hade kunnat leva föräldralös, om jag och dottern hade drunknat. Det var mycket tufft.
Jag hade en syster som bodde i Sverige och jag hade kommunikation med henne under hela flyktresan. Hon sa till mig kom till Sverige, det är bästa landet i Europa, och de har rättigheter för kvinnor och människorna är ödmjuka.
Människor brukar döpa den flyktvägen till ”Vägen mot döden” men jag vill döpa om den till ”Vägen från döden”. För människor flyr från döden för att överleva.
Min son var hos några bekanta som jag kände i Turkiet, men min bror flydde också från Irak och tog med sig min son till Sverige, nu har min son kommit fram till Sverige. När min bror berättade att han ska ta med min son över havet så var jag mycket rädd. Jag stängde av telefonen för jag ville inte höra några hemska nyheter. Men de klarade sig och nu finns han också med mig här.
Jag lever bra i Sverige, men det svåra är att jag måste börja från början. Jag läser just nu SFI. Jag tar även körkortet just nu. Jag ser en ljus framtid för mina barn. En bättre framtid än vad de hade fått i Irak, synd att jag säger på detta viset om mitt hemland, men detta är verkligheten. Jag vill gärna säga att flyktingar som kommer hit vill jobba och leva i säkerhet, de flyr från krig och elände. Man är tvungen att fly.
A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.
A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.
In association with
Dublin Core: Language: sv Subject: asylum, refugees, A Million Stories, Sweden