My name is Wasim. I come from Damascus in Syria and am 31 years old. I am a theater actor and worked as assistant director in Syria and directed several short films. I lived well in Syria and will never forget the country I grew up in.
I decided to leave Syria during the fasting month of Ramadan, and the only one who knew it was my fiancee who had moved to Sweden before me. I then told my mom but my mom did not want me to do that. But I was worried that the police would take me and force me to the military. But I made my decision when my dad was captured without doing anything. He went out to have his cell phone mended but never returned. It’s been 6 years now and we still do not know where he is. My dad gave me peace of mind, but since he disappeared I became worried and dared not go out on the streets. I felt insecure, there was a risk to my life, I could be murdered, kidnapped or in the military.
I sold everything I had and fled to Lebanon. Then on to Turkey. I wanted to fly and take the safe way across the ocean. There were two ways, either a yacht or a wooden boat, but I chose a yacht that cost 2000 euros to be on the safe side. I felt safe in the yacht and we arrived in Greece. It felt very nice to come to Greece because I felt safe. I was so scared in Syria that I dreamed every day that the police came and took me to the military, I still have dreams like that. When we arrived in Greece we were in a house similar to a prison. Then we went to Athens, I was with my little brother. When we arrived, we started thinking about how to reach my fiancee who was in Sweden. Had my fiancee not been in Sweden, I would have moved to any country. We had big problems in Greece, the hotels were expensive, people renting out their apartments wanted a lot of money. One day I was sick and hired a room from a person, I was not even allowed to put on the heaters because it would cost him a lot.
The smugglers do not care about you, they just want their money. In Greece there is a street where all smugglers hang out. After 20 days I could not take it anymore for all smugglers wanted a lot of money, I joined a group on Facebook called “Syrians Stuck in Greece”. We tried to help each other. I said I did not want to meet any smuggler, but proceed on foot. Me and my brother met a person from Syria who had tried to go to Macedonia but had been caught four times and sent back to Athens. He knew the roas by heart so we told him we’re going with you. Me and my brother went shopping and bought jackets and caps as it would be cold on the road.
We arrived at the Greek / Macedonian border, we stayed at a hotel there, after a while we found out that there is a smuggler who could take us from the hotel right up to the Serbian border using a truck. The smuggler wanted 1500 euros per person. We were 15 people inside the truck and it felt like we would topple over several times. We arrived at the Serbian border and another smuggler took care of us. We had to live in an old house and stayed for two days on the floor. They treated us very badly, then they told us to go on foot for 12 hours. I remember that it was -15 degrees and very cold, we arrived at a place where several cars were to be waiting for us, but there was nobody there, we waited for an hour, yet nobody came. We were very angry with them and they said the cars are coming tomorrow, then we told them we could handle it ourselves. We continued on and suddenly my brother saw a mosque and when we went there a person came out of the mosque and asked us “from Syria”? Then we became happy and said yes, he brought us in and gave us food, we stayed there for three days. Then they helped us take the bus to Belgrade. Then we found smugglers who took us to Hungary and then Austria. We took a taxi from Vienna to Copenhagen and then to Malmö.
I’m done with SFI and what I’m happy about is that my children will grow up in a country that’s safe and the kids will have big dreams and opportunities. I would like to work in film and theater and I am very proud that Sweden is my country.
Svenska: Jag heter Wasim, kommer från Damaskus i Syrien och är 31 år gammal. Jag är teater skådespelare och jobbade som assisterande regissör i Syrien och regisserade även flera kortfilmer. Jag levde bra i Syrien och kommer aldrig glömma landet som jag växte upp i.
Jag bestämde mig för att lämna Syrien under fastemånaden ramadan, och den ända som visste om det var min fästmö som hade flytt till Sverige före mig. Sedan berättade jag till min mamma men min mamma ville inte att jag skulle göra det. Men jag var orolig för att polisen skulle ta mig och tvinga mig till militären. Men jag bestämde mig när min pappa tillfångatogs utan att han hade gjort något. Han skulle laga sin mobiltelefon och sedan kom han aldrig tillbaka och nu har det gått 6 år och vi vet fortfarande inte vart han är. Min pappa gav mig trygghet, men sedan han försvann blev jag orolig och vågade inte gå ut på gatorna. Jag kände mig otrygg, det fanns risk för mitt liv, jag kunde bli mördad, kidnappad eller vara med i militären.
Jag sålde allt jag hade och flydde till Libanon. Sedan vidare till Turkiet. Jag ville fly och ta den säkra sidan över havet. Det fanns två sätt, antingen en yacht eller en träbåt, men jag valde en yacht som kostade 2000 euro för att vara på den säkra sidan. Jag kände mig trygg i yachten och vi kom fram till Grekland, det kändes mycket skönt att komma fram till Grekland för jag kände trygghet. Jag var så rädd i Syrien att jag drömde varje dag att polisen kom och tog mig till militären, än idag brukar jag drömma det. När vi kom fram till Grekland fick vi vara i ett hus som liknade ett fängelse. Sedan åkte vi vidare till Aten, jag var tillsammans med min lillebror. När vi kom fram började vi fundera på hur jag skulle nå min fästmö som var i Sverige. Hade min fästmö inte varit i Sverige så hade jag flytt till vilket land som helst. Vi hade stort problem i Grekland, hotellen var dyra, folk som hyrde ut sina lägenheter ville ha mycket pengar. En dag var jag sjuk och hyrde ett rum från en person, jag fick inte ens sätta på elementen för att det skulle kosta honom mycket.
Smugglaren bryr sig inte om dig, de vill bara ha sina pengar. I Grekland finns det en gata där alla smugglare hänger. Efter 20 dagar orkade jag inte mer för alla smugglare ville ha mycket pengar, jag gick med i en grupp på Facebook som heter ”syrier som är fast i Grekland”. Vi försökte hjälpa varandra. Jag sa att jag inte ville träffa någon smugglare, utan gå vidare till fots. Jag och min bror träffade en person från Syrien som hade testat att gå till Makedonien men hade blivit tagen fyra gånger och skickats tillbaka till Aten. Han kunde vägen utantill, så vi sa till honom att vi hänger med dig. Jag och min bror gick och köpte vantar, jackor och mössor för att det skulle bli kallt på vägen.
Vi kom fram till den grekiska/makedonska gränsen, vi övernattade på ett hotell där, efter ett tag fick vi reda på att det finns en smugglare som kunde ta oss från hotellet ända till den serbiska gränsen med hjälp av en lastbil. Smugglaren ville ha 1500 euro per person. Vi var 15 personer inne i lastbilen och det kändes som vi skulle välta flera gånger. Vi kom fram till den serbiska gränsen och där tog en annan smugglare hand om oss. Vi fick bo i ett gammalt hus och övernattade i två dagar på golvet. De behandla oss mycket illa, sedan sa de till oss att vi ska gå till fots i 12 timmar. Jag kommer ihåg att det var -15 grader och mycket kallt, vi kom fram till en plats där flera bilar skulle vänta på oss, men det var ingen där, vi fick vänta i en timme, men ändå kom ingen. Vi blev förbannade på dem och de sa att bilarna kommer imorgon, då sa vi till dem att vi klarar oss själv. Vi gick vidare och plötsligt ser min bror en moské och då gick vi dit, en person kom ut från moskén och frågade oss ”from Syria”? Då blev vi glada och sa ja, han tog in oss och gav oss mat, vi övernattade där i tre dagar. Sedan hjälpte de oss att ta bussen vidare till Belgrad. Sedan hittade vi smugglare som tog oss vidare till Ungern och sedan Österrike. Vi tog en taxi från Wien till Köpenhamn och sedan till Malmö.
Jag är klar med SFI och det jag är glad över är att mina barn kommer växa upp i ett land som är tryggt och barnen kommer kunna ha stora drömmar och möjligheter. Jag vill gärna arbeta inom film och teater och jag är mycket stolt att Sverige är mitt land.
A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.
A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.
In association with
Dublin Core: Language: swe Subject: asylum, refugees, A Million Stories, Sweden