“My biggest goal was to feel safe”

My name is Thair and I come from Aleppo in Syria.

I worked as head of a car shop and a clothing store. I am also an author and a poet. I had a good life in Syria, social life was very good. I’ll never find a country like Syria. The war started a little later in Aleppo and we stopped feeling safe. Either you were with or against the government. There was no other choice.

I started to feel unsure when I was walking around in the city. It felt like my life was just worth a shot. There were a lot of crawlers hiding everywhere and I did’nt know who they were. I began to think about leaving my country. I wondered which countries I could flee to: Turkey, Lebanon or Algeria? I thought it must be an Arabic speaking country. I contacted some friends in Algeria who said I was welcome and that they would help me.

Aleppo airport was closed, so I could not fly from there. I had two choices: flying from Damascus or from Turkey. The flight from Turkey was safer, so I chose to fly from there and then I went to Algeria.

I got to know a smuggler in Algeria. People told me he was honest and could help me. The smuggler informed me that I had to choose between two roads. The first and more difficult went through the Desert of Algeria to Libya or a safer route through Tunisia to Libya, which cost more. Then I decided to go through Tunisia.

We were a group of 25 people that arrived at the Algerian border at 24.00 at night. We arrived in Tunisia and the smugglers left us in the care of other Tunisian smugglers. We arrived at an old house. There we could rest and eat our food. Then we continued with two minibuses. The police or if it was the millitary (they had black clothes) stopped us on the way. They belonged to the government and it seemed that the smugglers cooperated with them, as we could continue. I was very scared. You can’t trust the smugglers, but you have to take the risk if you want to flee. You should not think too much.

We had to walk in the desert and it happened several times that we were forced to lay on the stomach when we saw the police driving around. We were silent so that nobody would notice anything. Then we reached the Libyan border and stayed in a house.
I feel sorry for the Africans, as they don’t have much money. They pay a little to the smugglers and then they have to work for them in order to travel over the ocean. They had to blow up the inflatables.
We first had to go down in the ocean with water up to the waist to get into a wooden boat. Then we jumped over to a rubber boat. We were very afraid and it was very cold. We were in the ocean for 18 hours during our trip to Italy.
You get more scared when you don’t see anything in front of you. The only ting there is to see is is the sea. All of a sudden a military boat arrived from Italy and a helicopter. They saved us all, the children first. Then we told them that there were also people below us.

The military burned our boat so that nobody could use it in the future. They gave us food when we arrived. They informed us that we had to choose whether we would like to stay in Italy or continue. I wanted to go to Sweden, it felt safer beacause human rights. We asked people how we could move on to Sweden. They told us which train we could take. Now we started to feel safer.

Then we arrived at Milan. The funny thing was that outside the central station there were taxi drivers who called out: Germany, Sweden, Denmark. Then a smuggler met us to drive us to Sweden and he received 700 euros from each of us. I could not sleep on the road because I was worried, I was afraid I’d get stuck in any of the countries. Then we arrived in Denmark and could take the train from Copenhagen to Malmö. I was shocked when we arrived in Sweden so fast, the train only took 15 min. It felt nice when we reached Sweden. I reached my goal.

I want to say that I regretted leaving Syria several times while heading to Europe. I wanted to go back because I went through difficult things. But I had no choice.

My biggest goal was to feel safe. Right now I’m studying SFI Komvux. It’s difficult to learn Swedish. I have learned the basics, but I find no one to talk to. You must speak the language in order to develop. And when looking for a job, one must be able to speak Swedish well. There we have a closed door for me. It will be difficult to be able to integrate into the Swedish society.

Svenska: Jag heter Thair och kommer från staden Aleppo i Syrien.

Jag jobbade som chef för en bilaffär och en klädbutik. Jag är också författare och poet. Jag hade ett fint liv i Syrien, det sociala livet var mycket bra. Jag hittar aldrig ett land som Syrien. Kriget började lite senare i Aleppo och vi slutade känna oss trygga. Antingen var du med eller mot regeringen. Man hade inga andra val.

Jag började känna mig osäker när jag var ute och promenerade i staden. Det kändes som om mitt liv bara var värt ett skott.  Det fanns en massa krypskyttar som gömde sig överallt och jag visste inte vilka de var.  Jag började fundera på att fly från mitt land. Jag funderade på vilka länder jag skulle kunna fly till, det stod mellan Turkiet, Libanon eller Algeriet. Jag tänkte att det måste vara ett land där man talar arabiska. Jag tog kontakt med några vänner i Algeriet som sade att jag var välkommen och att de skulle hjälpa mig.

Aleppos flygplats var avstängd, så jag kunde inte flyga därifrån. Jag hade två val: Att flyga från Damaskus eller från Turkiet. Det var tryggare att flyga från Turkiet, så jag valde att flyga därifrån och sedan tog jag flyget till Algeriet.

Jag lärde känna en smugglare i Algeriet. Folk berättade att han var ärlig och kunde hjälpa mig.  Smugglaren informerade mig om att jag fick välja mellan två vägar. Den första och svårare genom Öknen i Algeriet till Libyen eller en säkrare väg genom Tunisien till Libyen, som kostade mer. Då bestämde jag mig att åka via Tunisien.

Vi var en grupp på 25 personer och kom fram till Algeriska gränsen kl. 24.00 på natten. Vi kom fram till Tunisien och där lämnade smugglarna över oss till andra tunisiska smugglare. Vi kom fram till ett gammalt hus. Där fick vi vila och äta vår mat. Sedan åkte vi vidare med två minibussar. Polisen eller om det var millitären (de hade svarta kläder) stoppade oss på vägen.  De tillhörde regeringen och det verkade som att smugglarna samarbetar med dem, eftersom vi fick fortsätta vidare. Jag var mycket rädd.  Man kan inte lita på smugglarna, men man måste ta risken om man vill fly. Man ska inte tänka för mycket.

Vi fick gå till fots i öknen och det hände flera gånger att vi fick lägga oss på magen, när för vi såg poliser som körde runt. Vi var knäpptysta för att ingen skulle märka något.  Sedan kom vi fram till den Libyska gränsen och fick bo i ett hus.

Det är synd om afrikanerna för de har inte mycket pengar. De betalar lite till smugglaren och sedan måste de arbeta för dem för att få åka med över havet. De fick blåsa upp gummibåtarna.

Vi fick först gå ner i havet med vatten upp till midjan för att åka med i en träbåt. Vi hoppade sedan över till en gummibåt. Vi var mycket rädda och det var mycket kallt. Vi var i havet i 18 timmar under resan till Italien.

Man blir ännu mer rädd när man inte ser något framför sig. Man ser bara hav överallt. Sedan kom en militärbåt från Italien och en helikopter. De räddade oss och tog emot barnen först. Sedan berättade vi att det även fanns människor under oss. Militären brände upp vår båt för att ingen skulle kunna använda den i framtiden. De gav oss mat när vi kom fram. De informerade oss att vi fick välja om vi vill stanna kvar i Italien eller fortsätta vidare. Jag ville till Sverige för att man känner sig tryggare där och att det finns mänskliga rättigheter. Vi frågade folk hur vi kunde ta oss vidare till Sverige.  Vi fick veta vilket tåg vi skulle ta. Nu började vi känna oss tryggare. Sedan kom vi fram till Milano. Det roliga var att utanför centralstationen stod det taxichaufförer som ropade ut Tyskland, Sverige, Danmark. Sedan träffade en smugglare som skulle köra oss till Sverige och han tog emot 700 euro per person. Jag kunde inte sova på vägen för jag var orolig, jag var rädd att jag skulle fastna i något land.

Sedan kom vi fram till Danmark och kunde ta tåget från Köpenhamn till Malmö. Jag blev chockad när vi kom fram till Sverige såhär fort, tåget tog endast 15 min. Det kändes skönt när vi kom fram till Sverige, jag nådde mitt mål.

Jag vill säga att jag ångrade mig flera gånger under vägen till Europa. Jag ville tillbaka för jag gick igenom svåra saker. Men jag hade inget val. Mitt största mål var att känna mig trygg.

Just nu läser jag SFI på Komvux.  Det känns svårt för mig att lära mig svenska. Jag har lärt mig grunden, men jag hittar ingen att prata med.  Man måste prata språket för att kunna utveckla det. Och när man söker jobb så måste man kunna prata svenska bra. Där har vi en stängd dörr för mig och då blir det svårt att komma in i det svenska samhället.

 


A Million Stories Sweden: Nizar Keblawi, Nina Olsson, Sara Sarabi, Malin Gillberg, Daniel Björklund, Mats Nordström.

A Million Stories Sweden volunteers: Fariborz Ghadir, Mohamad Mohsin, Yazan Saad, Tarek Aloudallah, Dalia Saleem, Yara Ali, Ahmad Younes, Chaimae Hamri.

In association with

 

 

Dublin Core: Language: swe Subject: asylum, refugees, A Million Stories, Sweden